David Packouz (Miles Teller) är en ung kille som försörjer sig på att massera rika gubbar i Miami eller som hans barndomsvän Efraim Diveroli (Jonah Hill) uttrycker det, ”runkar av gamlingar” för brödfödan. När de båda återförenas under en begravning tycks Davids smått tragiska framtid med gravid flickvän och skulder vara fylld av både pengar, äventyr och massa, massa, jag menar massa vapen. Med Irakkriget som ridå blir de båda killarna huvudpersonerna i en av den amerikanska försvarsmaktens största skandaler genom historien.
”War Dogs” vill gärna framstå som den äkta historien kring två 20-någonting ynglingar som lyckades vinna hem en vapenorder från Pentagon värd flera miljoner. En historia som vinner redan på sin absurda otrolighet. Råkar man inte vara en lika stor kreativ galning som Quentin Tarantino känns det nästan lite udda att slå samman två genrer i vad som kallas ”krigskomedi”, men trots att det är ”Baksmällan”-regissören Todd Phillips som sitter bakom kameran är ”War Dogs” inte en film som trillar överbord av galenskap. Snarare tvärtom även om kategoriseringen är något svårtydd. Här finns både drama, action och helt galen humor, en perfekt kombination för den som kanske inte riktigt kan bestämma sig eller vill begränsa sig.
Egentligen var det Shia LaBeouf tillsammans med Jesse Eisenberg som skulle anta huvudrollerna som den pengakåte och halvt galne Efraim samt den mer sansade och naive David, men vår duo, rising star Miles Teller och framför allt Jonah Hill tycks vara som gjorda för rollerna. I synnerhet den sistnämnde levererar skådespel som får dig att både skratta och rysa. Hur mycket östeuropeiska gangsters, terrorister och as till politiker man nu än kan få in i en film neröst av underbara men ganska grundläggande ”din mamma”-skämt, så lyckas regissören Phillips fortfarande behålla en nästan tragisk nerv om två galningar som bestämmer sig för att förverkliga devisen ”Get rich or die trying” sina moraliska ståndpunkter till trots.
”War Dogs” gör narr av allt och alla genom att driva med både nationalism, religion och moralism, kanske inget nytt men likväl både kul och befriande på flera sätt än ett. Allt medan ett grymt soundtrack dundrar på i bakgrunden och får en att känna sig lika cool som insyltad i en film som bara kan beskrivas som antiallt förutom pengar. Oberoende av sanningshalten i filmen så var det längesen krig var så roligt.