Maria Loohufvud och Love Martinsens dokumentär “Calendar Girls” följer dansteamet i Florida med samma namn när de uppträder på olika välgörenhetsinrättningar. Schemat är intensivt med ett hundratal uppträdanden per år och lika många repetitioner, men glädjen är intensiv och närbilder i slowmotion visar ansikten som strålar av lycka!
Men faror lurar i kulisserna för det är inte lätt att åldras. Dansgruppen består nämligen av mestadels pensionerade damer, för man måste minst 50 år gammal för att få vara med (60 år enligt filmen) En av eldsjälarna får problem med magen och hennes kropp kan inte tillgodogöra sig näringen ur maten längre. Allt eftersom hon blir svagare tvingas hon göra ett val – lägga den energi hon har kvar på sitt fysiskt krävande jobb eller fortsätta dansa.
Här finns även män som tycker dansen tar upp för mycket tid från fruarna som de hellre vill ha bredvid sig i soffan, och barn med krav på hjälp att passa barnbarn. Men största hotet mot dansen är åldrandet i sig, och i en rörande sekvens är damerna överens om att en hjärtattack på dansgolvet vore bästa slutet. Skulle kroppen bli alltför skraltig är de öppna för att hjälpa ödet på traven med alternativ som överdos av piller eller stänga in sig med bilavgaser. Det ska helst vara lätt att städa upp, som väninnan som sköt sig i duschen vilket är lätt att spola rent, för sånt tänker vi kvinnor på konstaterar de.
Under allt glitter och glamour, det färgglada sminket och handgjorda kostymerna, de korta kjolarna och urringade topparna (fast damerna får inte visa sina anklar enligt regelverket, oklart varför) finns insikter om den äldre kvinnans plats i världen. För som någon konstaterar – åldrande är att gå från att uppmärksammas som 18-åring, 28-åring eller 38-åring till att en dag bli helt osynlig. Men när de vackra, överdådiga kostymerna kommer på och dansen börjar, känner man sig på topp igen. Och även som publik är det svårt att stå emot de charmiga “Calendar Girls” som dansar på – så länge de kan!