Kultförklarad vampyrdräpare

Det började med en idé, lika enkel som genial, om den blonda tjejen i skräckfilmerna. Hon som alltid går in i en mörk gränd och blir brutalt mördad. Tänk om hon inte dör? Tänk om det är hon som är hjälten? Låt mig presentera Buffy Summers. Buffy är en ung före detta cheerleader, sexton år vid seriens start, och den senaste i en lång linje av så kallade dråpare (eller slayers i original). En dråpare är en speciellt utvald kvinna (alltid kvinna, alltid en i varje generation) med krafter och kunnande att bekämpa såväl vampyrer som andra typer av demoniska varelser. Visserligen hade Buffy pensionerat sig från vampyrdräpandet, men när hon och hennes mamma flyttar till Sunnydale, denna lilla kaliforniska stad som visar sig ligga rätt över ett för demoner synnerligen tilldragande helvetesgap, då är det svårt att undkomma sitt öde. Att bekämpa monster, stoppa världens undergång, hantera sociala strukter i skolan och dessutom undvika bli utkastad från den, allt det blir snart vardag för vår Buffy.

Och innan ni hinner säga någonting så, ja, jag inser hur fånigt det låter vid en första anblick. Kanske även en tredje. Särskilt om man har sett den inte helt (en underdrift) lyckade långfilmen från 1992 förstår jag alla invändningar. Men när Joss Whedon, mannen med idén (som några år senare dessutom skrev och regisserade den där lilla indierullen ”The Avengers”), fick möjlighet att själv göra TV-serien baserad på sitt misshandlade originalmanus, skapade han någonting avsevärt mycket mer hållbart.

För det är såhär att alla dessa monster och undergångar är inte enbart monster och undergånger, de är även metaforer. Metaforer för hur jävlig skolan kan vara för en tonåring. För relationer. För allt det där som händer när man måste växa upp, bli vuxen, ta ansvar. Buffy och hennes vänner stannar nämligen inte i växten, de lever inte ut hela serien på Sunnydale High. Efter high school kommer college, åtminstone för vissa. Andra ger sig direkt ut i arbetslivet. Några hittar en partner. Förhållanden bryts upp. Människor dör. Ibland kommer de tillbaka, ibland inte. Mycket kan sägas om serien men aldrig står den still, utveckling är ett av dess ledord. Utveckling och förändring.

Whedon använde också ”Buffy och vampyrerna” till att berätta väldigt olika typer av historier, i många olika genrer. Humorn är ständigt närvarande, men det är aldrig långt till drama, spänning, romantik, och så vidare. Inklusive skräck, förstås, även om det syns mest i första säsongen och även om det sällan blir otäckt. Det är okej.

Här finns också en för det mesta stark ensemble, som bär upp fantastiska karaktärer. Buffy Summers själv, spelad av Sarah Michelle Gellar, brukar ofta få kritik för att vara tråkig, för att försvinna bredvid mer färgstarka personligheter runtomkring. Jag håller inte med. Gellar är en utmärkt skådespelerska, hanterar såväl dramatiken som den komiska tajmingen alldeles ypperligt, och hennes roll är en som växer. Att se Buffy gå från motvillig och emellanåt osäker i sin uppgift, till att bli en självsäker ledare som vägrar ta skit från de som försöker slå eller styra henne, det är riktigt häftigt.

Hon är inte den enda som får göra liknande resor, tydligast är väl Alyson Hannigans Willow. Hon börjar ännu osäkrare och slutar, ja, låt oss säga på en helt annan plats. Jag skulle kunna fortsätta räkna upp namn, prata om min kärlek till Giles (Anthony Stewart Head), varför Riley Finn (Marc Blucas) är kraftigt underskattad och varför Spike (James Marsters) är förbaskat överskattad (eller snarare överanvänd) men då kan den här texten sluta ungefär precis var som helst. 

Finns det då, förutom överanvändandet av Spike, inget negativt med den här sablans serien, frågar sig kanske vän av någon slags ordning? Jodå. Ärligt talat ganska gott om. Den låga budgeten gör förstås sitt för specialeffekternas kvalitet, främst under första säsongen men det blir väl aldrig helt lysande. Långt ifrån alla avsnitt är bra, och det finns några stycken som är allmänt ansedda som något man helst hänger jävligt långt ifrån julgranen (även om jag råkar ha en mjuk punkt i hjärtat för en av dessa, fjärde säsongens ”Beer Bad”). Ibland saknar budskapet en välbehövlig subtilitet, som i nyss nämnda alkoholrelaterade avsnitt, eller magi-som-drog-parallelen i sjätte säsongen. Och allt som oftast sker det kanske någon slags logisk tankevurpa till förmån för rena känslor.

Men så är det också seriens stora styrka. Joss Whedons stora styrka. Hur han får oss känna med och bry oss om dessa karaktärer, deras liv, deras glädje och sorg. Det är därför man kan hitta så väldigt mycket skrivit om ”Buffy och vampyrerna”, i bokform och på nätet, långa essäer. Till och med universitetskurser, åtminstone där borta i Staterna.

2003 gick sista avsnittet, det är några år sedan nu, och än har varken min kärlek till eller intresset för serien minskat. Det finns fortfarande en hel massa att diskutera. Den har fortfarande väldigt mycket att ge.