Jordbrobon Metin är som vilken smågangster som helst, med ett undantag: Han dokumenterar alla sina förehavanden ned på detaljnivå i en sliten anteckningsbok.
När dagens måsten (ofta rör det sig om att kränga Rolexkopior på pantbanken) är avklarade fyller han sidorna med redogörelser för vem som har sagt och gjort vad, vem som blev skjuten när, golade där, i en aldrig sinande ström av intryck från en kriminell tillvaro. Det säger sig självt att den informationen inte lämpar sig för högläsning, och när Metin råkar slarva bort boken blir det minst sagt angeläget att hitta den igen – skulle den organiserade brottsligheten få nys om innehållet är det tack och god natt.
Nu hamnar Metins text via omvägar istället hos ett flådigt bokförlag i innerstan, och där kan man knappt bärga sig över att få publicera den anonyma, ocensurerade rösten från förorten. Bli sensationell omslagspojke för den nya generationens förortsprosa eller fortsätta hustla med polarna? Konsekvenserna blir kännbara vad han än väljer.
Regissören Ivica Zubaks andra långfilm fungerar mycket tack vare Can Demirtas i rollen som den explosive Metin, och den drivna dialogen. ”Måste gitt” balanserar skickligt mellan socialrealistisk dramatik och humoristisk betraktelse av en kulturkrock mellan två världar som sällan möts i verkligheten.
Tydligast och roligast framträder skillnaderna i språk och outtalade koder för uppförande i en scen där Metin avlägger inträdesprov för scenskolan – det blir kaotiskt, kan man säga – men även relationen mellan huvudpersonen och den snobbige men välvillige förläggaren Puma är komiskt skildrad utan att plocka för billiga poänger.
Ett bryskt tempo och en osentimental hållning räddar berättelsen från att kännas sökt och konstruerat romantisk – det handlar trots allt om litterära drömmar och självförverkligande – och Zubak skonar överlag tittaren från de stereotyper som annars gärna figurerar i filmer om förorten.
”Måste gitt” laborerar på ett underfundigt sätt med kulturellt betingade kontraster och svårforcerade barriärer mellan verklighet och drömtillvaro. Den skojar för den sakens skull inte bort sitt ärende. Som en berättelse om att spränga gränser och ta kontroll över sitt eget liv vill den bli tagen på dödligt allvar. Det förtjänar den också.