Laddat flyktingdrama som berör

Det börjar med ett likbål. Dheepan bränner sina stupade kamrater och begraver både symboliskt men även bokstavligen sitt förflutna, innan han tar sitt pick och pack och flyr krigets Sri Lanka mot ett fredligare Europa med hopp om en bättre framtid här. Med sig har Dheepan en för honom okänd kvinna och en ung flicka de två hittar på flyktingförläggningen. Den lilla fejkade familjen hamnar i Paris förorter och ska där i ett kärvt betonggetto försöka göra sig ett nytt hem.  

Den inbundne Dheepan spelas otroligt övertygande av Jesuthasan Antonythasan, en före detta barnsoldat som på 80-talet tog sig till Frankrike för ett bättre liv. Detta är hans andra roll och det lär efter den här prestationen bli flera. Även Kalieaswari Srinivasan som Yalini, hans låtsasfru, väcker all min sympati. Yalini är en ung kvinna som tvingas blir fru och mamma med allt ansvar det innebär, när hon knappt vet vem eller vad hon själv är och vill. Parets ”dotter” Illayaal, spelad av Claudine Vinasithamby, har också hon svårt att passa in både i skola och den nya familjekonstellationen. Hennes karaktär tappas tyvärr bort mot slutet och blir senare knappt förnimbar.

Audiard har ett öga för realism och ett hjärta för humanism varför han också på ett fantastiskt omsorgsfullt sätt lyckas mänskliggöra sina vilsna karaktärer. Det är otroligt gripande att följa deras liv i det nya landet och de stapplande försöken att både lära känna varandra men också hitta sig själva.


Det ganska stillsamma dramat utvecklar sig i stadigt tempo och det är intressant och spännande om vartannat. Intensiteten ökar när Dheepan får jobb som vaktmästare i ett hyreskomplex och Yalini börjar ta hand om en äldre man som är pappa till en av områdets gängbossar – Brahim, som hon med tiden får ett gott öga till. Dock förstår de båda snart att ju längre bort i tid de kommit från sitt förflutna och kriget som härjade där, desto närmare har de kommit ett annat. Ett som tar fram något i dem, de trodde sedan länge var lämnat bakom.

Filmens klimax är en enormt förtätad och ganska lång actionsekvens som i sig är, liksom allt annat, väldigt snyggt och noggrant fotad och väl genomarbetad i minsta detalj både vad gäller ljud och bild. Övergången dit känns tyvärr aningen jäktad och nästan slarvigt hanterad. Vi väntar oss i och för sig något explosivt, så genreöverskridandet i sig blir inte en fullständig överraskning, även om jag är lite osäker på om den nya riktningen passar in i det tidigare ganska intima berättandet. Efter sin kulmen tar filmen dessutom ännu en ny kurs och slutar på ett enligt mig något förenklat sätt. 

”Dheepan” är trots det ett intensivt och laddat drama om drömmar, avslut och kulturkrockar. Det är utförligt berättat med tydligt fokus och ett otroligt skådespel som hela vägen engagerar.