Damaskus, nutid. I ett övergivet hyreshus har en familj barrikaderat sig mot plundrare och andra våldsverkare. På taken smyger anarkistiskt sinnade krypskyttar omkring, att vistas utomhus ens i några sekunder är förenat med omedelbar livsfara. Inte för att det finns mycket att hämta i det sönderskjutna och ödsliga kvarteret.
Den spända tystnaden avbryts stundtals av avlägsna detonationer och kulspruteeld. Vid sådana tillfällen intar familjemedlemmarna skyddsställning under bord och bakom köksskåp. När hotet har passerat återgår man under dämpade former till de vardagsrutiner som kriget har påtvingat tillvaron, vattenransoneringar, nervöst spejande genom fönstren, inövade säkerhetsrutiner.
Matriarken Oum Yazan (Hiam Abbass) vägrar att överge sitt hem. Tillsammans med sina barn och en överårig svärfar väntar hon ut dödandet i ett sorts limbo där nyhetsrapporterna från fronten utgör den enda tänkbara frälsningen. I lägenheten finns även ett ungt grannpar och deras nyfödda son.
”Insyriated” är trots sin relativt okomplicerade handling en klurig film att recensera – alldeles i inledningen sker något som stegrar den klaustrofobiska spänningen, och den påföljande ångesten, till maxnivå. Att redogöra för denna katalysator skulle vara att sabotera filmupplevelsen för den tilltänkta publiken. I stället får man nöja sig med att konstatera att greppet i fråga är lika briljant som det är grymt.
Den nervskälvande helvetesnedstigning som följer andas försiktigt Polanski – närmare bestämt ”Repulsion” (1965) – men är i första hand en mästerligt orkestrerad och djupt originell krigsskildring som trots att den bara utspelas på några få kvadratmeter lyckas utforska ett brett spektrum av mänskliga känslolägen. Mest fruktansvärda sådana. Skådespelarna är undantagslöst lysande, de höga anspråken på autenticitet sviktar inte en enda gång. Trots fasorna som går i omlott på duken är filmen inte heller intresserad av att vältra sig i grafiska detaljer eller lidande för sakens skull.
Så kan man till exempel utsätta publiken för en fullkomligt horribel, utdragen våldtäktsskildring utan att behöva exponera mer hud än en hals och en kind med några röda märken. ”Insyriated” använder människor snarare än fejkblod och specialeffekter för att påvisa krigets verkningar. Den kunde med fördel sättas upp som teaterpjäs, jag skulle personligen gå och se även den.
Och det obligatoriska hoppet, det som ändå måste skymta i en film av det här slaget för att ”motivera” upplevelsen? Även det finns, lika realistiskt och trovärdigt frammanat som ohyggligheterna.
Se under Stockholms filmfestival eller på vilket annat sätt som helst.