Lee Chandler bor i Boston och jobbar som vaktmästare. Han sköter om det mesta åt de flesta, men har svårt att få sitt eget liv att gå ihop. När han efter sin broders plötsliga död måste återvända till hemstaden för att stötta sin 16 åriga brorson, förändras allt och Lee tvingas ta tag i sina undanträngda känslor och det som en gång orsakade att hans flydde sitt hem.
Det är någonting med ”Manchester by the Sea” som påminner ganska starkt om ”Boyhood” och dess enkla epik för ett par år sedan. Det är samma tempo, samma anspråkslösa men vackert realistiska foto och även om ingen av filmerna egentligen har någon tydlig intrig så utspelas det i dem båda en lika poetisk som laddad vardagsdramatik, vilken i varje scen fängslar sin åskådare och gör det omöjligt för en att inte bli berörd. Det finns inte något påtagligt att hänga upp intresset på, men så är det ju också ofta med livet självt. Det bara sker, dag för dag, men ändå ser man (förhoppningsvis) med viss förväntan fram emot mer och väljer därför att vakna nästa morgon med.
Casey Affleck spelar Lee och jag ska inte sticka under stolen med att jag inte brukar vara så värst imponerad av hans prestationer och finner varken honom, eller brorsan Ben heller för den delen, ha någon utstrålning värd namnet. Men som den buttre och sargade Lee är Casey faktiskt helt perfekt. Ja, nästan förvånansvärt bättre ändå. Han bjuder in oss i historien och i takt med att vi bekantar oss med karaktärens oansenliga tillvaro, vaggas vi dämpat men bestämt in i hans sinnesstämning. När vi sedan förstår vad som orsakat hans elände, sörjer vi med honom så som om det vore vi själva som drabbats.
”Manchester by the Sea” är en sällsamt sorgsen men också vacker och otroligt välskriven historia om livet. Den visar oss dess fula och skitiga sida, men även det rena och hoppfulla. Vi erfar genom Lee smärta och förtvivlan men får samtidigt genom brorsonen Patrick (oerhört väl porträtterat av Lucas Hedges) uppleva en tonårings till synes okomplicerat naiva nyfikenhet på livet och hans optimism inför framtiden, trots omständigheter som inte alltid är så uppmuntrande.
Det växelvisa berättandet, med scener från nu som varvas med dem från då, passar väldigt bra till den sipprande dramatiken och de återkommande flashbacksen ger både flyt, men också fyllighet till historien.
Detta är en nästan provocerande lågmäld, men hela tiden riktigt bra och tystlåtet energisk film. Den är välspelad och berörande, men man ska vara på rätt humör. Och är man det går tiden fort.