Petris dokumentär utgör den sista delen i en trilogi med resandet som övergripande tema; före ”Hotellet” kom ”Atlanten” och ”Fyren”. Här är alltså det tillfälliga hemmet i centrum, och efter en kort bakgrundslektion om hotellets historia guidar Petris berättarröst oss till en mängd etablissemang som alla har inhyst regissören vid ett eller annat tillfälle.
Han berättar om anrika japanska värdshus som har gått i arv i generationer och om skrytbyggen där hollywoodstjärnor har överdoserat. Lars Norén, Åsne Seierstad och andra framstående kulturpersonligheter reflekterar över det märkliga tillstånd av limbo som kan infinna sig i hotellsviten – om hotellet som tillflyktsort, skapande eller stängt rum, som himmel och helvete.
En före detta matador förklarar nostalgins tjusning på ett legendariskt hotell för tjurfäktare i Madrid. Stellan Skarsgård berättar varför han har ett särskilt hotell inskrivet i kontraktet för varje film han gör i Los Angeles. Hela tiden sörjs en tid eller ett tillstånd som har försvunnit, men denna sorg känns sökt och väl tacksam för regissören att söka tillflykt till.
Filmen ramas in av berättelsen om Kristian Petris döda pappa och är lika djupt personlig som genomsyrad av en betungande melankoli. Den korta speltiden på knappt en och en halv timme går svårligen att motivera. Inte så att de levande och döda röster som Petri frammanar ekar tomt – snarare bär hans egen narration spår av upprepning. ”Hotellet” hade gjort sig bättre i novellfilmsformat.