Den älskvärde Allan är tillbaka i årets stora familjekomedi och vi får också återigen träffa Julius, Benny, och Gäddan. Hur kul du kommer tycka att den återföreningen är beror helt på vad du hyste för känslor för originalet, ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann”. Det här är nämligen mer av samma, fast sällan bättre.
Drygt en och en halv miljon svenskar såg ”Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann” bio, och en Oscarsnominering trillade dessutom in för Bästa smink. Robert Gustafsson spelade då som nu karaktären Allan från 20-årsåldern ända upp till 100, och det var övertygande rakt igenom. Den här gången baseras filmen inte på en bokförlaga (även om författaren Jonas Jonasson varit med och tagit fram historien) men upplägget är fortfarande lätt att känna igen.
Allan och gänget lever ett problemfritt liv på Bali, precis där vi lämnade dem senast. Problemet är bara att stålarna har sinat snabbare än någon kunnat ana, och efter bara ett år har 50 miljoner kronor gått upp i rök. Så vad göra? Jo, det visar sig att Allan sitter inne på ett hemligt läskrecept, som potentiellt sett kan vara värt ofantliga summor. Receptet finns dock i Berlin, så fortare än kvickt bär det av mot den tyska huvudstaden, och äventyret kan dra igång.
Tempot är högt rakt igenom, och de galna infallen är många. Det finns ett driv ända från början som ofta saknas i svenska filmer, och i och med att vi redan känner alla karaktärer (förutom Bennys nya flickvän, som alltså inte längre spelas av Mia Skäringer) behöver vi inte ödsla tid på att introducera dem.
Om det var något som verkligen genomsyrade Jonas Jonassons bok (och i förlängningen den första filmen) så var det fantasirikedomen. På sant Forrest Gump-manér visade det ju sig att den sorglöse Allan varit delaktig i många av historiens största händelser, som framtagandet av atombomben och störtandet av Franco i Spanien. Samma koncept används här, och handlingen inkluderar både Richard Nixon och Leonid Brezhnev och Henry Kissinger, men jag kan inte skaka av mig känslan av att det är något av en andrasortering av historiska personligheter vi får här. Och jag saknar den skojige Einstein!
För att vara en svensk komedi är ”Hundraettåringen” ovanligt påkostad, på precis samma sätt som föregångaren var, men känslan av att vi har sett det mesta förut är påtaglig. Humorn faller lite för ofta under kategorin ”lägsta gemensamma nämnare”, och skådespeleriet är i ärlighetens namn inte heller särskilt bra. Förutom Robert Gustafssons då, men han får tråkigt nog inte så mycket utrymme här trots att det borde vara hans film att äga. Han blir en något bortslösad resurs som ett resultat av att handlingen till större del än föregångaren tar plats i nutid, då karaktären Allan knappt kan röra sig och än mindre prata. På birollsfronten är Iwar Wiklander mer osympatisk än jag minns honom i rollen som vapendragaren Julius, och Jens Hultén som Gäddan får inte något vettigt att göra.
Manuset är ett väldigt ”svenskt” manus, om ni förstår vad jag menar. Lite styltigt och onaturligt sådär, och replikleveranserna haltar ofta som en följd av det. Tonen är också ibland lite suspekt avvägd, där buskis blandas med plötsliga regelrätta avrättningar och sprängda kroppar. Framförallt en scen med en granat i en brunn känns… tvivelaktig. Absolut inte för att jag är en moralens väktare, utan för att det skär sig. Jag förstår vad regissörerna Måns och Felix Herngren siktat på, men fingertoppskänslan har sviktat en del.
Om du var en av alla de hundratusentals människor som gillade ”Hundraåringen som gick ut genom fönstret och försvann” lär du nog uppskatta ”Hundraettåringen” också, men det är svårt att bortse från att det här är en sämre film. En återupprepning. Mindre fantasifull och mindre sympatisk. Det finns absolut kvaliteter här, men jag tycker nog att Allan hade kunnat få gå i graven på höjden av sin karriär, istället för att tvingas ur sin pensionering för att försöka sig på en återupprepning av sina gamla tricks. Han är ju trots allt inte 100 år längre. Jag sätter en svag 3:a.