Vi har sett det förut. Person uppvaktar annan person under falska premisser (ljuger) men blir oväntat förälskad i det lyckligt ovetande offret. Dilemma! Speciellt 1990-talet var fullspäckat av denna typ (”She’s All That”, ”En djävulsk romans”, ”10 orsaker att hata dig”) och nu verkar den vara tillbaka, senast i den bleka ”Love Again”.
Här är det Uber-chauffören Maddie (Jennifer Lawrence) som är desperat att få tillbaka sin bil för att kunna rädda sitt barndomshem. Hon hittar en annons där ett rikt par (Matthew Broderick, Laura Benanti) söker någon att dejta deras introverta son Percy (Andrew Barth Feldman). Den vilda Maddie och oskuldsfulla Percy är knappast någon match i starten men ni kan gissa vad som händer med tiden…
Medan mycket är förutsägbart i den här filmen – och genren generellt – så finns en befriande avslappad stil och ton. Man blandar friskt rapp dialog, fräck vuxenhumor och förlösande slapstick med några tänkvärda funderingar kring identitetssökande och klasskillnader. Det senare är mer skrapande på ytan än några filosofiska djupdykningar och det är långt ifrån alla skämten som landar men en film med sådant gott humör är svår att hata.
Det är speciellt kul att se Oscarsvinnaren Lawrence i ett sådant sammanhang efter nästan ett decennium av uteslutande tunga, dramatiska roller. Hon har kul och det märks. Där andra lätt hade kunnat sexualiserats i rollen, speciellt i de många delvis eller helt avklädda scenerna, så görs det tydligt på stjärnans egna villkor. Hennes flirtande och förförande är så komiskt överdrivet att det erbjuder några av filmens största skratt.
Hon är dessutom fin kemi med lovande nykomlingen Feldman som gör Percy till mer än en nördig, stammande oskuld. Trots en förvånansvärd brist på erfarenhet framför kameran så håller han sig imponerande på samma nivå som sin stabila motspelare. De utgör en söt duo som vi trots rollfigurernas brister lär känna och bry sig om. I slutändan handlar det mer om att de två osäkra individerna ska finna sig själva än varandra.
Birollerna gör även sitt och även om de aldrig tar över så har de betydelsefulla platser i storyn. Broderick (i kanske årets fulaste filmfrisyr) och Benanti (”Tick, Tick… Boom!”) är idealiska som välmenande men verklighetsfrånvända överklassföräldrar. Natalie Morales (”Santa Clarita Diet”, ”Dead to Me”) och Scott MacArthur (”Halloween Kills”) är charmiga som Maddies vänner.
Med det sagt är det långt ifrån en perfekt film. Tonen är väl spretig och balansen mellan humor och allvar ojämn. Tanken om att det hela borde varit roligare infinner sig ofta och ibland drabbas den av 1980-talskomedins missförstånd om att hysteriskt är roligt. Speciellt mamma-skämten om Maddies ålder faller platt när Lawrence knappast ser äldre ut än 25.
Det är en mellanfilm som knappast bryter ny mark men samtidigt roar tillräckligt för att lägga sig på aningen högre nivå än andra, lättglömda bidrag till genren. Det bjuds ändå på några sköna garv och man lämnar salongen med ett leende på läpparna. Och hur kan man inte gilla en film som både lyckas skämta om och senare på ett rörande sätt ge filosofisk mening till Hall & Oates 1980-talshit ”Maneater”?