Mycket har tyckts och skrivits om detta kontroversiella relationsdrama med hela sju kvinnliga huvudkaraktärer. Allt från att den visar upp en klyschig bild av lesbiska som sexuella galningar och att sexscenerna endast är där för att tillfredsställa en manlig blick, till att sexet är det bästa med serien eftersom det visar att även brudar gillar att ligga och att det inte alltid behövs stråkorkestrar, levande ljus och män för att det ska ske. Universitetsstudenter har analyserat och dissekerat karaktärsporträtten. Men frågan jag ställer mig är: hur förutsägbart kan det bli?
Jenny (Mia Kirshner), en neurotisk brunett, flyttar till LA med sin pojkvän för att realisera sin dröm om att bli författare. Redan i första avsnittet bjuder grannparet Bette och Tina över dem på middag. Där stöter Jenny på den mystiske, litteraturintresserade Marina som direkt får henne att ifrågasätta sin heterosexuella läggning. Via Bette och Tina kastas hon in i LA:s lesbiska umgängeskretsar med allt vad det innebär av kärlek, svek, vänskap och lösa sexuella förbindelser. Här får hon träffa den stirriga radioprataren Alice, tennisspelaren Dana, Bettes alkoholiserade syster Kit och androgyna Shane, som såklart ärvt sitt polyamorösa förhållningssätt av sin far.
Alla har locktångs- eller plattångsfrisyrer och matchande underkläder (berörda vet vad jag menar). De är lyckade och lagom kantstötta av förutsägbara barndomstrauman. Platsen är snygg, de är snygga, dem de ligger med är snygga. Allt är snyggt. Det är perfekt tillrättalagt, men är det så mycket mer? Om serien vore en bok skulle den stå på chicklit-hyllan.(Berättelser som handlar om storstadskvinnor, deras strävan efter perfektion och kärlek.) Skillnaden är bara att de långa, mystiska, mörkhåriga främlingarna med fransk brytning är kvinnor. Om den bara inte vore så ostig, trist och förhållandevis oglamorös kunde den varit bra.
För även om dialogen bitvis är rapp, det svärs befriande mycket och jag så smått fattar tycke för bikaraktärerna Carmen och Max, så kan jag inte sluta undra vilka de egentligen är? Karaktärsporträtten är platta och de fattar sällan eller aldrig ett oväntat beslut. Att protagonisten Jenny först är självdestruktiv för att sedan få hybris då hon får ett filmkontrakt på sin bok, är föga förvånande. Hon är så störig att det bara är fiktiva karaktärer som skulle stå ut med att umgås med henne. Konstintendenten Bettes och blivande hemmafrun Tinas konventionella man/kvinna-förhållande är som taget ur en Harlequinbok. Men framförallt var tog humorn vägen? De mest överraskande avsnitten är ett par av de korta förfilmerna som startat från och med säsong tre. Här får vi se hur en nunna på en buss klätt in boken ”Lesbian Nuns” i ett bibelfodral och en scen där hemmafruar inspekterar sina fittor och ironiskt tackar Freud för begreppet vaginal orgasm. Relationsserier får såklart vara pretentiösa, men för att skapa intresse behövs det antingen distans eller ett självklart mål med den deppiga stämningen för att det ska fungera.
Sedan lider den av samma problem som alla serier utan ett klart slutdatum. Om sci-fi serier oftast eskalerar för att slutligen explodera i ett hav av bomber och granater så tenderar dramaserier att fastna i ett hamsterhjul av ständigt löpande av-och-på-förhållande. Hur många gånger kan man titta på folk göra slut och bli ihop igen? Möjligtvis funkar det bättre med en hink Ben & Jerrys i handen? Då kanske man aldrig tröttnar på förhållanden med grava kommunikationsproblem… Gillar man lite smådeppig, hamsterlen chicklit så är den sevärd, åtminstone en säsong eller två. För tyvärr överskuggas också serien av det fatalt misslyckade slutet.
Med det sagt så är det samtidigt grymt gött att se en serie med bara brudar, men det räcker inte, det är inte ett koncept, jag är ledsen. Nästa gång hoppas jag på mer trovärdiga och varierade karaktärsporträtt och då syftar jag inte heller på ”Girls” eller ”Sex and the City”. (Även om de är sevärda.) Nej, mindre relationsproblematik och perfektion, mer nörderi och varför inte lite action.