Lever på kultrykte och blodiga effekter

Det bör nämnas att har man inte sett ”Fredagen den 13:e” – den första originalfilmen det vill säga – så bör förvarnas att denna recension innehåller en större SPOILER. Något som även nämndes i ”Scream” när Drew Barrymore får frågan om namnet på mördaren i filmen. Det enda som egentligen skiljer del 1 från dess många uppföljare är ju att mördaren inte är filmseriens ikoniska Jason med hockeymasken utan dennes hämndlystna mamma, Mrs. Voorhees.

Men karaktären dyker först upp under sista kvarten. Innan dess representeras galningen som slaktar de stackars lägerledarna vid Crystal Lake av vapenförsedda händer, lite i stil med Dario Argentos giallo-rullar från 1970-talet. Men upplägget med pilska, festglada ungdomar som mördas på brutalaste sätt möjligt är självfallet plankat från John Carpenters klassiska och mer stilsäkra ”Alla helgons blodiga natt”.

Ändå finns något beundransvärt med ”Fredagen den 13:e del 1” då den i all sin dumhet och bristande kvalitet blivit en enormt populär och inflytesrik lågbudgetfilm. Alla som sett valfri film i serien associerar inte sällan sommarläger och fester i skogsstugor med hockeymasker och det karaktäristiska hyschandet ”Kill kill kill…”.

Första filmen är i vilket fall en ganska tafatt slasher-thriller som med undantag för några blodiga mord är tämligen anonym fram till finalen. När 50-talsikonen Betsy Palmer gör entré som den bindgalne (men förvånansvärt fashionabla) Bullmamman från Helvetet så höjs filmen ett snäpp till en slags skruvad, omvänd ”Psycho”-imitation. Det är överspelat och stundtals generande men det finns en underbart morbid känsla när Mrs. Voorhees talar med sin sons barnröst som beordrar henne att döda.

En annan höjdpunkt är makeupmästaren Tom Savinis blodiga effekter. Under en tid långt innan vältrandet i tortyrporr så var det något speciellt med att åstadkomma de brutala mord som Savini lyckats med, allt från yxor i ansiktet till pilen som genomborrar stackars Kevin Bacons strupe. För att inte nämna finalens maffiga halshuggning i slow-motion.

Det är en film som trots allt lever mycket på sitt kultrykte och ofta är så dålig att den blir bra. Många av seriens fans lär föredra valfri uppföljare (som mer eller mindre är av samma bristfälliga kvalité) på grund av dess antagonist Jason. Men än idag är det svårt att inte rycka till när nyss nämnda grabb-med-choklad-i – i sin förmultnade barnversion – från ingenstans drar ner hjältinnan i vattnet precis när man trodde att allt var lugnt. Tack för den ”Carrie”.