Lika dålig som ryktet… om inte sämre

Liksom ett rymdskepp som kraschar så är ”The Idol” fascinerande ur ett tragiskt perspektiv. Hur kan så mycket talang resultera i en sådan katastrof? Hur kan Abel Tesfaye, som blivit ett erkänt och respekterat namn inom musikbranschen som The Weeknd, lyckats tralla hela vägen in på HBO med denna soppa i bagaget utan att någon sade ”stopp!”?

Förutom det så är ”The Idol” något av det värsta jag sett i TV-väg. Inte roligt dåligt så att man fnissar åt uselheten. Eller som att det är kaos men man har lite lust att fortsätta titta för att se hur det slutar. Nej, det är bara plågsamt. Trots att det handlar om sexiga människor som knullar och knarkar så är det dessutom förvånansvärt tråkigt.

Tråkigt för att det är så uppenbart hur Tesfaye, ”Euphoria”-skaparen Sam Levinson och Reza Fahim (i årets kanske mest illavarslande debut) tänkt sig att detta ska provocera, chockera och skapa rubriker. ”Hur vågar de?” ”Tänk om barnen ser?” Min spontana tanke är snarare ”Varför?”.

Är det satir? En parodi? Vem vet? När dialogen ligger på nivå som ”She’s not a human being, she’s a star, she belongs to the world” är det svårt att tro att man ska ta det på allvar men eländet levereras med en dödsseriös ton som osmickrande ger en ”The Room”-känsla.

Det är dock inte helt skådespelarnas fel. Här finns trots allt gott om begåvade namn, inte minst Lily-Rose Depp i huvudrollen som den Britney Spears-liknande popstjärnan med världens sämsta smak i män (och kläder). Depp har uppenbarligen ärvt sina föräldrars talang och visar prov på variation redan i första bilden. Men tyvärr är karaktären ett hopplöst förvuxet barn som inte klarar något själv och ständigt ska stapetsera runt med få eller inga kläder. Även fast hon möjligtvis får viss ”upprättelse” när vi börjar närma oss slutet, så kommer denna alldeles för sent och genom en vändning som känns mer forcerad än förtjänad.

Medan kvinnorna är virriga våp så skildras männen som mystiska och sexiga. Det gäller inte minst Tesfaye själv som självhjälpsgurun/sektledaren/psykopaten som raggar upp popstjärnan och tar över hennes kåk (och liv) likt piraterna i ”Captain Phillips”. Tesfaye är generande dålig, även jämfört med andra artister som försökt skådespela och det hjälper inte att han klär sig som en 1990-talsvampyr med en frisyr inte ens hans mamma kunde uppskattat.

Annars är det sex, sex och mer sex. Sperma i ansiktet, strypsex, onani med isbitar. Depp fingerpullas i en skivstudio med ögonbindel medan alla ser på. Alla möjliga närbilder på Depps olika kroppsdelar, på- eller avklädda. Det finns uppenbarligen en avsikt att det hela ska vara erotiskt och laddat men man blir som tittare mest besvärad och irriterad. När karaktärer ser ”Basic Instinct” på TV i en scen blir det mest en påminnelse om hur erotik görs rätt framför kameran.

Annars är det några få birollsinnehavare som lyckas skaka liv i några få sekvenser. Veteranen Jane Adams (”Happiness”, ”Hacks”) är som alltid fantastisk, här i rollen som brutalt cynisk skivbolagsredaktör. Da’Vine Joy Randolph (”Only Murders in the Building”, ”High Fidelity”) får också chansen att glänsa som kaxig manager. Däremot kan man fråga sig varför Hank Azaria använder sin ”Birdcage”-accent i en dramatiskt betonad roll? Eller varför Eli Roth som eventorganisatör, i en påminnelse om att han inte är skådespelare, mot all förmodan verkar spela sig själv?

Det finns inte mycket bra att nämna med ”The Idol”. Det är inte kul att se på för att håna eller förlöjliga. Det blir inte bättre per avsnitt, snarare sämre. Troligen hade det uppmärksammade dramat bakom kulisserna varit en mer intressant historia än den som berättas här. Vi väntar spänt på ”The Idol: The True Story” – så länge inte The Weeknd spelar sig själv…