Lithgow och Molina har perfekt kemi

När man ska förklara skådespelarna John Lithgow och Alfred Molina för en vanlig Svensson (läs: ej filmnörd) är det enklaste sättet att nämna ”Tredje klotet från solen” och ”Spider-Man 2”. Vilket är synd med tanke på att både dessa karaktärsskådespelare gjort över 100 roller var från deras karriärers start på 1970-talet. Då ingen av dem är urtypen för en manlig huvudrollsinnehavare i Hollywood så anlitas de oftast för roliga, läskiga eller knäppa biroller. Därför är det en sådan fantastisk känsla att se dem leda en film och dessutom i rollerna som helt vanliga människor.

Paret Ben (Lithgow) och George (Molina) gifter sig efter nästan 40 år tillsammans. Firandet blir dock kortvarigt när den senare sparkas från sitt arbete av religiösa anledningar och de nygifta tvingas sälja sin flådiga lägenhet i New York. Medan de desperat letar nytt boende tvingas de tillfälligt bo på skilda platser – George hos ett homosexuellt, festande grannpar och Ben hos sin brorsons (Darren Burrows) familj, som har egna problem.

Att se dessa två utmärkta men öppet heterosexuella aktörer spela gay är inget man behöver reflektera över. Med undantag för få detaljer så finns inget som utmärker Ben och George som ett gaypar – det hade lika gärna kunnat handla om en tant och farbror, eller tant och tant. Till skillnad från Sean Penn (”Milk”) och Michael Douglas (”Mitt liv med Liberace”) så finns här knappt ett spår av flamboyant beteende eller yviga gester. Trenden med homosexuella, äldre män ursprungen från Christopher Plummers Oscarsbelönade insats i ”Beginners” har äntligen landat i det lågmälda, melankoliska indielandet.

”Love is Strange” är en film som säger så mycket mer än vad blotta ögat ser vid första intrycket. Det handlar om ärlighet och kommunikation, om vad en relation och familj innebär, och hur man håller ett förhållande vid liv med lojalitet och tillit. Ben och George lever ett stillsamt liv som i andras ögon kan uppfattas som lite torrt. Ändå är deras band så mycket starkare än dem mellan knappt hälften så gamla människor i deras liv. Här prioriteras en jordnära berättelse framför billig humor eller Hollywoodsk melodrama.

Stundtals känns det aningen ofokuserat. George och Ben hamnar stundtals i skuggan av Bens brorsons familj, även om Marisa Tomei och unga stjärnskottet Charlie Tahan (”Blue Jasmine”, ”Charlie St. Cloud”) är perfekta som hustrun respektive sonen. Samtidigt hade man gärna velat se mer av Georges situation hos filmens ”andra bögpar”, som inte får mycket utrymme. Men detta är en film av typen ”less is more” och det funkar absolut. Det är underbart nedtonat, vackert och stämningsfullt. Och de två huvudrollsinnehavarna ror dramat i land med perfekt kemi.

”Love is Strange” visas på Stockholms filmfestival i november och får ordinarie biopremiär 2 januari.