”Inland” är en film som bottnar mycket i den friheten och en allmän känsla av huvudpersonen riktningslöshet. Den berättar historien om ung Stockholmstjej som var på väg att flytta till ett litet samhälle i Norrland med sin kille men förhållandet tar slut redan i bilen på väg upp. Omständigheterna är vaga, men det är meningen. Inlandet är en tyst, inkännande film som mestadels fokuserar på huvudpersonens inre och stoiska försök att skapa sig ett liv i ett samhälle där hon egentligen inte hör hemma.
Varför den medvetet namnlösa huvudpersonen – spelad av duktiga men lite tillrättalagda Irma von Platen – stannar i samhället förblir en gåta. Hennes väninnors alltmer enträgna och obesvarade samtal lämnas hängande i luften. Kanske är det tjejens ovilja att medge nederlag. Kanske börjar samhället med alla sina enkla men hjälpsamma invånare (fina insatser av Albin Grenholm och Eva Melander) växa på henne. Klart är i alla fall att något växer inuti henne – mellan vardagsscener med jobb på lokala snabbköpet, snack vid matbordet och sträcktittande på ”Morden på Midsomer” (givetvis på gammal dvd och tjocktv, vad annars!) får vi se huvudpersonen vada paniskt genom skogar i lårhög snö och vakna av okontrollerat näsblod om natten.
Helt klart står något inte rätt till men som publik ges vi ingen definitivt dramaturgisk lösning – det är inte ens säkert att ”Inland” är en film om psykisk ohälsa. Det finns inslag av melankoli, coming of age och rentav body horror – men filmen vill inte binda sig till en genre.
Här finns skönt befriande scener – främst med filmens mest strålande stjärna, en uppstoppad björn. Jag misstänker dock att filmens eviga antydningar om det som pågår kommer att gå många på nerverna.
Bildspråket är fint om än väntat med de hisnande vintriga landskapsvyer vi förknippar med Norrland medan det elektroniska soundtracket med sin nerviga dissonans försöker lite väl mycket.
Less is more i det här fallet! Det är som om filmen är på väg någonstans, men når inte fram utan åker in på någon snöig avfart som inte leder vidare. Trots detta är det något med stämningen, anslaget och det kaxiga slutet som får mig att tänka att Jon Blåhed är en regissör som har potential att växa i myllor i inlandet, vid kuster och på biodukar.