Lyckad fortsättning på dumheterna

Efter 20 år sittandes i rullstol på ett mentalsjukhus avslöjar Lloyd Christmas att allt bara varit ett skämt. Roligt, tycker bästa kompisen Harry Dunne och tillsammans tar de vid där det hela en gång slutade. Harry berättar att han är i behov av en ny njure och får i samma ögonblick veta att han antagligen har en vuxen dotter någonstans. Vännerna bestämmer sig för att resa genom USA och leta reda på henne med siktet inställt på en eventuell organdonation. 

”Dum och dummare 2” är absolut en godkänd fortsättning på de klassiska dumheterna så som de ursprungligen presenterades för oss 1994. Några gamla bekanta ansikten vid sidan av Lloyd och Harrys dyker upp och som sagt ännu fler redan berömda lustigheter som alltså fortfarande roar. 


Filmen har ett högt tempo, dramaturgin fungerande och även om det tyvärr sällan blir så där hysteriskt-jag-kissar-snart-på-mig-kul som jag kanske hade hoppats så är det ändå roligt mest hela tiden. Skämten avlöser varandra men så klart är det mycket tack vare ett fantastiskt engagemang från Jim Carrey och Jeff Daniels, vilka verkar ha minst lika skojigt nu som sist, som det blir så underhållande igen. Båda levererar på absolut toppnivå, och det är som att de inte skulle ha gjort annat än varit dessa karaktärer under åren som gått. 


Jag är tokförtjust i framförallt Jim Carreys minspel och betoningar och hade kunnat glo mig mätt på bara dessa i ett par timmar och klagar därför absolut inte… så mycket. Tyvärr måste jag säga att det är otroligt trist i sammanhanget att inte manuset fått samma uppmärksamhet av skaparna, som nämnda skådespelare ger sina rollfigurer. På 20 år hinner man knåpa ihop något mycket bättre och jämnare än detta. Visst, idén funkar och tanken bakom roadtrippen köper jag, men det finns repliker som hakar sig och en onödig och väldigt konstruerad sidointrig som tar för mycket plats och känns stundvis både slarvigt skriven och för enfaldig. 

”Dum och dummare 2” lyfter i synnerhet tack vare den aldrig sinande entusiasmen från sina två huvudpersoner. Carrey och Daniels som Lloyd och Harry är sedan det först begav sig varit sjukt roliga att titta på och jag älskar fortfarande deras härliga samspel och fullständigt idiotiska upptåg. Visst, man bör kanske, för att helhjärtat uppskatta detta, vara begåvad med en lagom dos dålig humor då den onekligen ofta hamnar under bältet och i andra låga vatten däromkring. Alla skämt håller inte samma klass och det är överlag rätt ojämnt, men kul är det hur som helst för det mesta. Och utan att höja någons förväntningar till skyarna, så tror jag absolut att de som, liksom jag, tyckte om (läs; älskade) första filmen kommer ha behållning av även detta.