Det ska sägas direkt, ju mindre du vet om ”Wild Tales” innan du ser den, desto bättre. För om det är något som den argentinske regissören och manusförfattaren Szifróns lyckats med här är det att få det sex filmnovellerna att ta de mest oväntade vändningarna som möjligt, och knyta ihop säcken på bästa möjliga vis. Ta den inledande historien där den försmädade klassiske musikern Gabriel Pasternak i en diabolisk plan för att hämnas alla som förorättat honom i sitt liv lyckas samla dem på en och samma plats, för att sedan sätta sin hemska plan i verket. Utan att säga direkt vad den involverar kan jag säga att det var länge sedan jag såg en sådan effektiv och chockartad öppning i en europeisk film.
Och så fortsätter det – en servitris och en kockerska diskuterar om de ska döda den enda kunden i deras restaurang, en lokal maffiaboss. Två bilister börjar duellera ute på den argentinska landsbygden och befinner sig snart i en eskalerande road rage-historia. En medelålders ingenjör kämpar förgäves med kommunala parkeringsvaktbolaget – och bestämmer sig för att slå tillbaka på det sätt han gör bäst. En rikemansson kör i fyllan på en gravid kvinna och smiter från platsen, varpå hans rike pappa påbörjar en lång serie mutförsök för att låta familjens fattige trädgårdsmästare ta skulden i sonens plats.
I grunden skildrar Szifrón helt vanliga människor som av omständigheter pressas till det yttersta, tills alla fördämningar brister. I filmens kanske starkaste episod– den avslutande historien om ett påkostat bröllop som spårar ur fullständigt när bruden får reda på en hemlighet – är det kanske tydligast. Érica Rivas storspelar som den försmådda bruden som plötsligt bestämmer sig för att festa på hennes egna villkor och låter kalaset ta en vändning som skulle få von Trier att bäva. Det är sorgligt, dramatiskt, och mycket roligt.
Det finns likheter med klassiska skräckberättelser här, som ”Twilight Zone” eller ”Tales from the Crypt”. Inte i meningen att det handlar om klassisk skräck, men att filmen aldrig låter rollfigurerna vila utan hela tiden vrider åt ett extra varv, tills man sitter i biofåtöljen och kipper efter andan och skrattar om vartannat.
Mycket har gjorts av det faktum att spansk films underbarn Pedro Almodovar har producerat filmen, och visst kan man se spår av hans filmmakande här och var. Men det här är ändå Damián Szifrón verk från början till slut och om du någon gång behöver en ursäkt för att upptäcka en argentinsk regissör så har du nu fått den.