Magi, humor och specialeffekter i välbekant symbios

Se där, ännu en arrogant serietidningshjälte som med övermänsklig styrka och en ironisk glimt i ögat ska rädda jorden från intergalaktiska superskurkar. Vid det här laget kan vi receptet utantill, och Marvel gör inga större ansträngningar till att lämna mallen. Det är ju också en mall som håvar in miljarder och åter miljarder åt dem, så varför skulle de? 

Uppenbarligen fungerade det för Iron Man och Thor och Guardians of the Galaxy, och vet ni vad, jag kan tänka mig att knapra popcorn till samma historia en gång till.

Till största det är det Benedict Cumberbatchs förtjänst. Det är omöjligt att se någon annan axla manteln, han gör rollen till sin egen lika fort som Robert Downey Jr blev Tony Stark med hela världen. Khan, Sherlock, Smaug och nu Stephen Strange. Cumberbatch skulle kunna pensionera sig nu och bara turnera runt på Comic Cons för resten av livet, så många over-the-top-fantasyikoner som han tolkat. Det vore faktiskt helt okej om han gör som Johnny Depp och kör på det spåret för resten av sitt liv.

Kirurg Stranges resa mot upplysning börjar när han sabbar båda sina händer i en bilolycka. En rockstjärna i operationssalen blir på ett ögonblick till ett deprimerat vrak.  Han följer ett tips och åker till Katmandu för att bli helad, med lite hjälp av Tilda Swinton som buddhistmunk med andliga krafter. Hennes ”The Ancient One” pratar om vikten av att söka djupt inom sig för att hitta sanningen och se bortom illusionen som är The Matrix… förlåt, fel film. Man blir lätt förvirrad när de skamlöst kopierar hela konceptet.

Men Strange har en skön distans till allt flumsnack, och säger ungefär det vi alla tänker – ”vad var det i teet jag just drack?” Summa summarum, efter en timmes sökande har Strange hittat sig själv. Han lär sig magisk kampsport, styra tiden och resa vart han vill i världen på ett ögonblick. Han blir en fullfjädrad Sorcerer, lagom tills en sur Mads Mikkelsen knackar på och hotar att öppna upp för onda dimensioner.

Filmens styrka – förutom det absolut klockrena valet av huvudroll – är de visuella effekterna. CGI-orgien blandar in coola portaler från ”Thor: The Dark World”, böjbara städer från ”Inception” och bullet time-tekniken från ”The Matrix”, den gamla klassikern. Sämre förebilder än Wachowskis och Christopher Nolan kan man ju ha. ”Sinister”-regissörens Scott Derrickson klarar övergången från skräck till påkostade blockbusters med bravur. Och framför allt med oväntat mycket humorinslag, och riktigt snygg action.

Gator vänds upp och ner, skyskrapornas fasader blir till förrädiska slagfält, och gravitationens alla lagar åker ut genom fönstret. ”Doctor Strange” har de mest ambitiösa specialeffekter jag hittills har sett i en Marvelfilm. Här finns rent förbluffande scener som förtjänar att ses på största möjliga duk, och jag önskar jag hade en fjärrkontroll för att spola tillbaka och studera dem i detalj.

Filmen i övrigt ger oss inget nytt. Det är samma ursprungsberättelse vi sett många gånger förr. Ibland heter huvudpersonen Peter Parker och ibland till och med Harry Potter, men alla har de en sak gemensamt. Det är först i uppföljarna som det riktigt intressanta händer. När hjälten redan är etablerad, och kan få en utmaning att bita i. Jag tänker mig att tvåan kan bli riktigt kul. Förhoppningsvis har de också slipat bort den ostigaste dialogen till dess.

”Doctor Strange will return” lovar en textskylt i slutet. Jag tvivlar inte på att Cumberbatch sålt sin själ och ena njuren till Marvel, som kommer låta honom spela in uppföljare och ”Avengers”-filmer tills han dör. Samma text brukade stå i slutet på Bondfilmerna och plötsligt inser jag likheterna med gamle gode 007. Väntar man sig mästerverk varje gång lär man bli besviken. Men accepterar man två timmars hyfsad underhållning i högt tempo, en chans att låta hjärnan vila och alla sinnen njuta av det bombastiska spektaklet, så får man precis det och kanske lite till. Både tryggt och snyggt.