”Sagan om Ringen” möter ”Rome” till subtila toner av ”Dallas”. Ungefär. Fast inte ens nära.
I en påhittad värld någon gång, någonstans, pågår en kamp om en tron. Sju kungadömen slåss om makten och priset de är villiga att betala för en eventuell seger kan varken mätas i pengar eller spillda liv.
Få serier lyckas med samma intensitet som ”Game of Thrones” att krypa in under skinnet på sina åskådare och det är närmast omöjligt att inte rätt snabbt bli personligt engagerad. Visst. Det är ett myller av allt, karaktärer, kungadömen och konspirationer och man får ibland koncentrera sig för att hänga med. Men med hänger man och då är man också skoningslöst fast.
Manuset som baseras på fantasy-bokserien ”A Song of Ice and Fire” av George R.R. Martin är otroligt välskrivet och låter genom alla avsnitt och säsonger, sippra exakt rätt mängd information. Vi bjuds in i vidunderliga miljöer och sagolika omgivningar som med handfasta penseldrag målas upp framför ögonen på oss, samtidigt som replikerna i de egentligen helt osannolika dialogerna klingar fullständigt trovärdigt i våra öron.
Det finns överhuvudtaget, mycket tack vare den litterära förlagan, ett djup som inte är varje tv-produktion förunnat. De många och flera gånger extremt komplexa karaktärerna som vi under äventyrets gång får lära känna, växer med tiden och medan vi med värme sympatiserar med vissa, hatar vi andra med en innerlighet som är lika otäck som fascinerande. Ensemblen är överlag ypperligt välcastad och skådespelarna så övertygande att man utan tvekan köper den på, sina håll, minst sagt nyckfulla händelseutvecklingen. Denna fantastiska men totalt oförutsägbara serie är trogen oss – sin publik, fast tack och lov inte våra förväntningar. Storyn har på ett skönt och oanat sätt hela tiden kommit att spåra ut åt alla möjliga håll, med ständiga överraskningar i sitt sköte.
HBO har från början tydligt valt att lägga ribban högt både vad gäller kapade kroppsdelar och förekomsten av blod, men också mängden blottad hud. Det är ofta extremt våldsamt med mord, våldtäkter och brinnande barn som en del av intrigen och den pryde rodnar säkert av de många sexuellt laddade och rätt explicita scenerna. Inledningsvis är kanske antalet närbilder på bröstvårtor och inbjudande stjärtskåror några för många och motivet att visa upp alla nakna kvinnokroppar tål att ifrågasättas. Något mer påklätt blir det dock i och med seriens gång och jag tycker att den uppvisade nakenheten har funnit sin plats i takt med att flera intressanta kvinnor tagit stora välkomna kliv framåt. Det är fortfarande en viss mansdominans i täten och för att de kvinnliga framgångarna inte bara ska bli till en ursäkt att exploatera ytterligare en bar hudflik är det nu också hög tid för the leading ladies att på allvar börja agera.
Efter den tredje säsongens brutala men samtidigt smått magnifika avslutning längtade jag mig fördärvad efter fortsättningen, fast var ändå beredd på en lättare besvikelse. Jag hade inte behövt oroa mig då fyran absolut levererade. Och femman tar trofast vid där den senare lämnade oss.
Till en början i den senaste säsongen är mitt engagemang verkligen på topp. Tyvärr infinner sig sedan känslan av att det går lite på tomgång och att berättandet fladdrar alldeles för yvigt mellan de olika intrigerna. Flera nya kvinnliga karaktärer presenteras, men de får inte den tiden de behöver och förtjänar för att etableras bland alla de andra redan existerande, som också de egentligen hade varit i behov av ytterligare utrymme. Detta trots att de samtidigt något motsägelsefullt flyttar fram sina positioner. Alla mina förhoppningar sedan den föregående avrundningen infrias förvisso inte, men jag förlåter i princip det mesta när väl femte säsongen börjar lida mot sitt slut.
De tre sista avsnitten är inget mindre än fullständigt briljanta! Jag hinner knappt andas då jag får bombastiska fältslag, svidande svek, förnedring och hämnd levererat till mig i en aldrig sinande ström. Jag sitter som på nålar, äcklas, förtjusas och förfäras och har inte slutat gapa och skaka sedan den sista scenens lika chockerande som blodiga twist.
Nu är det åter lång tid till fortsättningen. Och som jag, ännu en gång, längtar dit!
”Game of Thrones” är en lysande korsbefruktning av verklig historia och påhittad sagosåpa. Det politiska spelet och krigets blodiga efterdyningar är så väl skildrade att de skulle kunna vara tagna ur våra historieböcker samtidigt som karaktärerna känns mer äkta än personerna som faktiskt en gång i tiden var det.
Det här är tv-underhållning när den är som bäst! Fast framförallt och kanske ännu mer är detta en fullkomligt magisk och ack så välkommen flykt undan verkligheten för oss som är mottagliga för den.