Sabrina Spellman är hälften häxa, men också hälften dödlig. Hennes föräldrar har gått bort i en olycka och hon bor med sina mostrar Hilda och Zelda på ett gods, tänk Hill House, i den lilla staden Greendale. Innan hon fyller 16 måste hon besluta sig för om hon ska genomgå sin ”dark baptism”, och bli en medlem i Church of Night, eller inte. Om hon skriver sitt namn, i blod, i satans bok innebär det också att hon måste ta farväl av sina mänskliga vänner och sin pojkvän Harvey.
Premissen är således tillsynes ett klassiskt tonårsdilemma där protagonisten slits mellan vänner och familj/arv. Men ganska snart inser Sabrina att Church of Night, liksom de flesta religioner, styrs av en vit medelålders man (get) som är villig att gå över lik för att behålla makten. Detta för att: ”The thought of any of us (kvinnor) having both of them – power and free will, terrifies him.” Och det blir snarare detta som ligger till grund för Sabrinas resa.
Roberto Aquirre-Sacasa står som kreatör bakom serietidningen, som är förlagan till tv-serien ”The Chilling Adventures of Sabrina”, men han är också skaparen av ”Riverdale”. Det märks kanske framförallt på att båda tv-serierna har tydliga feministiska budskap. I ”Sabrina” har konceptet tagits ännu längre än i ”Riverdale”. Här finns en stark underliggande religionskritik samt historisk förankring då referenser dras till bland annat 60-talets feministiska grupp W.I.T.C.H, som i serien fått namnet W.I.C.C.A (Womens Intersectional Cultural and Creative Association).
Att koppla samman häxeri och feminism gör också serien högst trendig. De senaste åren har ockulta symboler och ritualmagi blivit populärt bland feministiska kulturutövare. Det sägs till och med att suffragetterna sysslade med spiritualism på sin tid och det känns fint att serien har denna förankring.
Men detta är bara ett av själen som gör den sevärd. Den är också väldigt udda, svårdefinierad och märklig. Lite som de klassiska 80-talsskräckisar som är för blodiga för att vara särskilt roliga, men samtidigt inte alltför seriös. Nu utspelar sig serieförlagan förvisso på 60-talet. I tv-serien har skaparna dock valt att ha en flytande tidsepok. Mode och soundtrack har en tydlig tidsmarkör med duffeljackor och hits som ”Bad Moon Rising” och ”Monster Mash” men det förekommer också mobiler och refereras till ”The Goonies” och ”The Lost Boys” samt diskuteras snabba vs långsamma zombies.
Stämningen är cool, men på bekostnad av att den tilltänkta målgruppen/genren förblir svårdefinierad. För att vara en tonårsserie är det för lite fokus på festande och baktal, även om häxorna kallar varandra ”succububitches”. Den lutar helt klart mer åt att vara en bisarr skräckserie (tänk ett möte mellan ”Hellraiser” och ”Den onda Cirkeln”). Men som sådan tröttnar man på de pubertala problemen. Jag finner helt klart de blodiga avsnitten mer underhållande än de som berör Sabrinas relation till pojkvännen Harvey. I detta mellanläge upplevs också Sabrinas envishet och förmåga att behålla lugnet i alla lägen övermänsklig. Kanske är det tänkt som ett bevis på att hon vacklar inför att omfamna sina krafter till fullo, men det behöver framkomma tydligare med kommande säsonger om det ska fungera fullt ut.
Ett litet minus är också att serien är så gott som helt befriad från humor. Kanske var rädslan för att förknippas med 90-talsserien så stor att de strök alla skämt, men jag tänker mig att den mått bra av mer ”bad bad Buffy”-känsla och mindre syskongnabb à la ”Supernatural”.
Men trots sina brister har serien stor potential och Halloween-feelingen är på topp! Om du som jag älskar häxor är den ett måste. Dessutom är det förlösande att se kvinnliga demoner som det aldrig skulle gå att göra sexiga Halloween-kostymer av.