Makalöst söt historia

Efter en jordbävning som förstör deras hem i de mörkaste av skogar i Peru, skickar nallemoster sin skyddsling till London i förhoppning om att han där ska finna ett nytt hem. Efter en lång resa hamnar den unge björnen på Paddingtons tågstation, där han hittas av familjen Brown som ger honom hans namn. Något motvilligt låter de också honom följa med hem till sig, för åtminstone ett litet tag. Vad dock ingen av dem vet är att en ond uppstoppare på Londons naturhistoriska museum precis har fått nys om den exotiska björnen och har helt andra än trevliga planer för honom.

”Paddington” är ett underhållande familjeäventyr som sträcker sig från de djupaste av djungler till storstadens pulserande folkvimmel och miljöerna är både vackert och varierat skildrade. Manuset är välskrivet och fastän mycket såklart är nytt, finns känslan där och tonen är densamma som den en gång var. Vi som minns den lille hårbollen från 70-talsserien med samma namn, klädd i blå duffel och hatt, känner med värme igen även denna version som garanterat kommer tilltala också den nya målgruppen.

Nicole Kidman spelar uppstopparen med ondsinta avsikter och verkar trivas utmärkt i rollen även om karaktären ibland känns lite malplacerad i den i övrigt så gulliga storyn. Resten av den brittiske ensemblen är också de hela vägen över förväntan trovärdiga med charmige Hugh Bonneville från ”Downton Abbey” som den ständigt orolige men godhjärtade pappa Brown i spetsen och Sally Hawkins som familjens något excentriska mamma. Alltid suveräna Julie Walters spelar hushållerskan och övertygar även hon, liksom gör de unga talangerna Madeleine Harris och Samuel Joslin som barnen Judy och Jonathan.

Det är nästan med ord svårt att beskriva hur mycket jag tycker om ”Paddington”. Ja, både den älskvärde lille hjälten till björn men också filmen i sig. Superlativen får flöda då detta helt enkelt är bland de härligaste, snyggaste och mest tänkvärda familjefilmerna jag på länge har sett. Den behandlar på ett underhållande sätt kulturkrockar, acceptans och ett sökande efter tillhörighet och kommer dessutom med fina budskap om solidaritet och vänlighet, samtidigt som den på ett kärleksfullt sätt tänjer på gränser om vad en familj är. Egentligen är inte historien särskilt anmärkningsvärd eller ens så originell, men sättet den berättas på är allt annat än konventionellt. Den fantasifulla scenografin och de vackra bilderna påminner flera gånger om Wes Andersons filmspråk och ibland är scenerna så häftiga att jag närapå tappar andan. 

Detta är en fartfylld, mycket rolig och stundvis riktigt gripande film som berör och roar varenda liten por i mig. Paddington är en nalle jag vill ha hemma. Visst, en hel del stök verkar det onekligen bli i hans fotspår, men vad spelar stök för roll när man kan städa upp efteråt och framförallt ha roligt medan det pågår. Något som framförallt pappa Brown behövde bli påmind om.