Först av allt: så här har ni inte sett Andrew Garfield förut. Som huvudrollen Sam i ”Under the Silver Lake” får den infamösa Spindelmannen en riktigt svår roll att sätta tänderna i. Han spelar en dagdrivare som lever på sprit, sex och droger och drar sig inte för att dra en handtralla över en samling porrtidningar.
Men Sam är egentligen bara en bricka i ett sorts mysterium som blir ”Under the Silver Lake”. En dag blir han nämligen förälskad i en blond kvinna (Riley Keough) som bor i en av lägenheterna i hans hus. Men natten efter deras första möte är hon försvunnen, likaså alla hennes saker. Det blir starten på en oförutsägbar och ganska innovativ handling som tar vändningar som få kan gissa.
”Under the Silver Lake” är nog en film man ska se med ett väldigt öppet sinne. Det är en sorts existensiell resa i en skruvad persons sinne (oklart om det är regissörens eller huvudpersonens) som ibland känns som en blinkning åt David Lynch eller Terrence Malicks mer utfreakade stunder. Samtidigt finns här pusseldelar som mer påminner om Lasse-Majas dektektivbyrå än en film som tävlar i Cannes.
Det är lätt att applådera åt Mitchells skapande av stämningar, men där till exempel David Lynch kan bygga en tre timmar lång film på sådana, finns inte den fingertoppskänslan här. Det blir snarare frustrerande än fascinerande när Sam möter allt mer skruvade personer som borde föra handlingen framåt, men som i stället gör att filmen trampar vatten.
Andrew Garfield ger verkligen sitt allt i en ganska osympatisk roll. Det är definitivt ett nytt kapitel i hans karriär. Resten av skådespelarna är med så pass flyktigt att de knappt registreras, men det är lite kul att Riley Keough är väldigt lik Laura Palmer i ”Twin Peaks” med tanke på temat.
”Under the Silver Lake” kommer säkert att bli en festivalfavorit. Den är en självklar snackis och vattendelare, vilket alltid är ett gott betyg under filmfester. Men när överraskningsmomentet är slut finns bara en tom yta utan det där ruggiga man hade hoppats hade gömts på botten av Silver Lake. Synd.