”Tigrar” berättar den verkliga historien om Martin Bengtsson, ett aspirerande fotbollsproffs som vid sexton års ålder får den där chansen som man kanske bara får en gång i livet. Han har blivit signad till en stor italiensk fotbollsklubb, vilket öppnar upp för möjligheten att nå drömmar som har funnits sedan barnsben.
Vi förstår snabbt att denna kille är någon som inte är beredd att ge upp i första taget. Under hela sin uppväxt ska han ha kämpat så hårt att han knappt kunnat gå från träningen, men ändå ser vi honom skriva i ett anteckningsblock att han måste skärpa sig, fokusera mer, pressa sig själv ännu hårdare.
Väl på plats i Italien får han dock inse att drömmen också har sina baksidor. De nya lag- och rumskamraterna ger honom ett välkomnande präglat av endast mobbning och utfrysning. I luften hänger också den ständiga skräcken för att när som helst kunna bli petad från laget, och stämningen är spänd. För att bevisa sig som den begåvade, tuffa spelare han faktiskt är, i en kamp där allt tycks stå på spel, måste Martin därför kämpa hårdare än någonsin tidigare.
Vi färdas genom berättelsen med de fyra årstiderna som våra riktmärken, och under dessa rycks tittaren med genom både höga toppar och djupa dalar. Fotbollsmässigt går det precis åt det hållet som drömmarna ville, men den tunga, mörka stämningen finns kvar utanför spelplanen. Martin blir allt mer medveten om de uppoffringar som detta liv kräver från honom, och den mentala påfrestningen – vilket är ett tabu som man absolut inte talar om – växer sig starkare.
I en film som i så pass hög grad drivs av sin huvudperson kommer mycket att hänga på personen som porträtterar denna. Erik Enge lyckas helt klart göra detta på ett övertygande sätt, med såväl allvar som viss charm. Värd att nämna i skådespelarsammanhanget är även brittiske Alfred Enoch (tidigare sedd i ”Harry Potter”-filmerna), som blir ett trevligt tillskott i rollen som Martins enda vän i laget.
När vi rör oss framåt i handlingen blir det också tydligare att sporten i sig inte utgör det mest centrala i filmen. Fotbollen finns givetvis där som en viktig del av historien, men det läggs inte vikt vid att djupskildra varje match eller förklara någonting om själva spelet. Kameran har istället – med sitt genomgående snygga och autentiska foto – ställt in sitt fokus på Martins personliga resa, som trots allt består av mer än bara bollen och planen.
Snarare blir det först och främst ett coming of age-drama, med alla de inslag som brukar förekomma i ett sådant. Det lyfts fram känslor som unga lär känna igen på flera håll, troligtvis inom andra sporter men även helt utanför den världen. Speciellt relaterbart känns det när man slutligen når frågan som säkert har bekymrat många: Vad händer när man inser att det man alltid strävat efter inte längre är vad man vill?
Men på ett vis finns det kanske också något mer att önska. Filmens utformning och uppbyggnad, om än använt på ett effektivt sätt, hade känts möjlig att applicera på många berättelser, vilket gör att inte heller denna riktigt sticker ut i slutändan. Däremot raderar det inte faktumet att Martins historia fortfarande är en stark sådan, och att det är en skildring som känns mycket viktig i sitt sammanhang.
I slutändan är “Tigrar” en film som handlar om mer än vad som kan förväntas vid den första anblicken. Dels visar den på en problematik inom fotbollsindustrin som man bör fortsätta undersöka och våga tala om i framtiden. Men den lämnar oss även med en medryckande berättelse om drömmar och uppoffringar, som når fram även om man inte har den minsta kunskap om sporten eller dess bransch.