Servitrisen Katie är sjutton år och bor i en generisk småstad i sydöstra USA där det största som händer är lastbilarna och godstågen som åker förbi längs de dammiga landsvägarna. Katie drömmer om ett liv bort från sin deprimerade och uppgivna mor – till San Fransisco där hon hoppas finna ett nytt liv för sig själv. För att förverkliga sin dröm prostituerar hon sig till traktens män – från poliser till gamla lärare – allt med sin dröm i sikte.
Men allt förändras när hon träffar Bruno – en nyinflyttad bilmekaniker som hon direkt fattar tycke för. Kanske för att han just är den enda mannen som inte kommer från samma småstad som henne själv. Deras förälskelse blir dock starten på en nedåtgående spiral som hotar att krossa Katies drömmar.
För att vara regissören och manusförfattaren Wayne Roberts första filmprojekt någonsin är det en mycket imponerande debut. Med stilsäker hand rör han sig mellan optimistisk eufori och tragisk misär. Inspirationen från Martin Scorseses ”Alice bor inte här längre” är tydlig, men inte för uppenbar. Roberts har en egen röst som ligger väl i linje med amerikanska independentfilmregissörer som Sean Durkin (”Martha Marcy May Marlene”).
Med sig på tåget har Roberts fått en rad skickliga skådespelare som Christopher Abbott, Mireille Enos och Mary Steenburgen. Men starkast är det utan tvekan Olivia Cooke i huvudrollen som Katie som lyser. Hennes skiftande från hopplös romantiker till melodramatiskt vrak är skarpt och aldrig tvekande. Efter hennes insats i förra årets ”Me and Earl and the Dying Girl” och nu ”Katie Says Goodbye” tar hon ett stort kliv upp bland hennes generations mest intressanta skådespelerskor.
Stundtals kan Roberts film kännas lite väl påträngande sadistisk. Dåliga saker händer bra människor – ett budskap som bankas in filmen igenom. Men med sådan självsäkerhet i sitt filmskapande är det svårt att inte bli imponerad – särskilt om en älskar att vältra sig i amerikansk småstadsmisär.