En av 2000-talets mest spektakulära filmbilder sveper över stranden i Dunkerque inför den historiska evakueringen 1940 i Joe Wrights kärleksdrama “Försoning”. En fem minuter lång, minutiöst koreograferad, obruten tagning med tusentals statister som fick både kritiker och publik att tappa hakan. Fem minuter showig teknisk uppvisning förvisso, men även en storslagen fresk över krigets vansinne i full skala.
Det är svårt att se ”1917” utan att tänka att det var just dessa, självlysande fem film-minuter i den annars karaktärsdrivna ”Försoning”, som gjorde starkast intryck på Sam Mendes. Filtrerat genom historier från hans farfars tid i första världskriget ger den brittiske ”American Beauty”-regissören oss nu fullängdaren. Hans egen ”Repet” eller ”Den ryska arken” i slagfältsmiljö.
I de franska skyttegravarna på västfronten år 1917 tilldelas två unga brittiska soldater, Schofield och Blake, ett självmordsuppdrag. De ska korsa Ingenmansland och ta sig in bakom Tyskarnas linjer för att stoppa ett planerat brittiskt anfall som riskerar att leda till ett blodbad, med Blakes bror som ett av offren. I skenbart enda lång tagning tar Sam Mendes med publiken med på en intensiv kamp mot klockan genom ett apokalyptiskt krigshärjat Mordor-landskap vi tidigare mest sett skildrat i svartvita arkivfilmer.
Förra året väckte Peter Jacksons färgsatta dokumentär ”They Shall Not Grow Old” liv i svartvita spöken från de brittiska filmarkiven. En filmisk tidskapsel som vek bladen i historieboken så att hundraåriga filmbilder verkligen kändes som igår. ”1917” är av en annan tonart. Bortom historiska avhandlingar och brusiga tv-dokumentärer paketeras ”kriget som skulle stoppa alla krig” här istället i form av en berg-och-dalbana. En nervig live-upplevelse som skickligt växlar mellan frid och frenesi i takt med Thomas Newmans pulserande toner. Publiken trycks ner i militärkängorna och puttas rakt ut i korselden bland taggtråd och bombkratrar. Första världskriget som ett tv-spel. ”Första världskriget – The ride”.
Samtidigt som Coppolas mästerliga Vietnam-odyssé ”Apocalypse Now” får nypremiär på bio har Sam Mendes knappast sparat scentid åt några Brando-dialogscener, inte heller någon karaktärsutveckling värd namnet. ”1917” är en befriande stjärnfri storfilm på kvicka fötter. En krigsfilmernas ”The Revenant” i realtid (-ish), utan DiCaprios Oscarsfiske. En skenande ”War Horse”, utan den banala häst-premissen.
Filmens starkast lysande stjärna, på gott och ont, är istället den 14-faldigt Oscarsnominerade mästarfotografen Roger Deakins. Med en känslig blick för både krigets skönhet och fasor tar hans kamera fullständigt otänkbara vägar över slagfältet i en perfekt koreograferad lindans, lika andlös som händelserna framför linsen. Det är krigsfilm på stora pojkars vis. Ett filmspråk som snor åt sig en del av strålkastarljuset från dramats relativt anonyma, men väl porträtterade huvudpersoner. I denna, stundtals stelt stiliserade, filmtekniska biobravad är det resan som är målet, och därefter – bakom kulisserna-dokumentären.
”1917” är en hisnande filmupplevelse som belägrar bioduken och i allra högsta grad deltar i kriget om Oscarsstatyetterna.