Mer trivsel än terror

2018 års första Beck-film är här. Vår käre kommissarie har gått i pension, men att fylla dagarna med vinprovningar och långpromenader tappar snabbt sin charm. Martin Beck ser tacksamt sin chans att bidra till ett bättre samhälle igen när Säpo ber om hjälp. Det gäller en förortskille som åkt till Mellanöstern för att ansluta sig till IS, och hans bror som följde efter för att hämta hem honom. Mohamed Said (”Andra avenyn”) spelar en plågad ung man som snickrar på en bomb på studentrummet.

Samtidigt undersöker Steinar och hans team en flickas försvinnande. De två fallen visar sig ha kopplingar, och plötsligt hamnar Beck mitt i ett planerat terrordåd mot Stockholm.

Beck-serien med Peter Haber fyllde nyss 20 år, vilket TV4 och C More gärna skryter med. Jag vet inte om det är något att fira, kanske borde vi istället förfäras över hur publiken gång på gång sväljer samma rätt mediokra deckarhistorier? 34 filmer har det hunnit bli, och nu adderas alltså ytterligare fyra till högen.

Men det är något tryggt och trivsamt med mysfarbror Beck, och det är antagligen vad som fortfarande lockar tittare efter alla dessa år. Hela ensemblen från de senaste säsongerna har blivit en sammansvetsad grupp, och utan Gunvalds gliringar eller Jonas Karlssons störiga polischef är det rätt trevligt att hänga med dem. Det norska skäggtrollet Steinar Hovland (Kristofer Hivju) har visat sig vara ett bra tillskott. Varm och go när det behövs, men hård mot de hårda.

Särskilt våldsamt blir det aldrig. Tvärtom är mysfaktorn hög. Det fikas och smågnabbas, det flörtas och skojas. Man märker att även skådespelarteamet och filmskaparna har byggt ett väloljat maskineri. Vad jag framför allt uppskattar med ”Beck – Ditt eget blod” är hur naturligt språket flyter på, något som tyvärr fortfarande är en ovanlighet i svensk film. Dialogen här har sina nyanser som gör att alla människor låter som riktiga människor. Det gäller inte minst Jennie Silfverhjelm (”All Inclusive”) och David Lindström (”Vikings”), som lämnar avtryck trots små biroller.

Det är nästan så att Peter Haber har blivit den svaga länken i den här uppsättningen. Efter 20 år vet vi exakt hur han kommer leverera sina ord, eller när han kommer rynka pannan och så vidare. Haber har sagt i åtminstone tio år att han känner sig färdig med rollen som Beck, men alla har ju sina räkningar att betala. Förmodligen är det dags för Martin Beck att verkligen gå i pension för gott… men först ska det ju bli tre filmer till i vår.

Om Beck-serien med Peter Haber sjunger på sista versen, så märks det iallafall inte i ”Ditt eget blod”. Temat med IS-sympatisörer känns brännande aktuellt, och – nu efter Sveriges första terrordåd våren 2017 – ännu närmare än vad man kanske räknat, med när produktionen gick igång.

Trots det saknar filmen spänning, den där riktiga nerven infinner sig aldrig. Vad jag minns bäst efteråt är snarare Becks granne (Ingvar Hirdwall) och en härlig anekdot om hur han lärde drottning Silvia att dansa.

Fler Beck-filmer finns att streama på Plejmo…