Från ”Batman” till ”Birdman” – Michael Keaton har alltid lyckats ge liv åt unika, skruvade karaktärer med sin karaktäristiska kombination av syrlig humor och eggande mörker. Det är nästan surrealistiskt att se honom här spela en helt vanlig, åldrande konsthandlare efter hans comeback som den snabbkäftade titelkaraktären i fjolårets ”Beetlejuice Beetlejuice”.
Hans Andy är 60 år och kämpar med att rädda sitt konstgalleri medan han försummar sin familj. När hustrun (Laura Benanti) tar in på en avvänjningsklinik och hotar med skilsmässa måste Andy helt plötsligt ta hand om sina nioåriga tvillingar. Samtidigt får han chansen att återuppta relationen med sin äldre, gravida dotter (Mila Kunis).
Filmen är skriven och registrerad av Hallie Meyers-Shyer (dotter till romcom-drottningen Nancy Meyers) vars förra film, debuten ”Home Again”, var en outhärdlig kalkon. Med ribban och förväntningarna låga så är det minst sagt oväntat men positivt överraskande att andra långfilmen är en finstämd, mogen och sevärd film.
Det är egentligen ingen berättelse som uppfinner hjulet direkt. Vi har sett både frånvarande föräldrar knyta band med vuxna barn och tafatta pappor som lär sig uppfostra sina småttingar förut. Det är inte heller varken någon snyftare av Oscarstyp eller förlösande feelgood/dejtingfilm.
Men trots en del sentimentalitet som lär avskräcka de värsta cynikerna så finns minst lika mycket hjärta, humor och värme. Teman kring att laga relationer, åldras, dynamik inom splittrade familjer och föräldraskap hanteras ärligt utan distraherande moraliska pekpinnar.
Sedan är det framför allt Keatons film. Med pålitlig självklarhet och subtila nyanser, inte minst i några intima närbilder, förmedlar han både kärlek, sorg, dåligt samvete, svajande självförtroende och frustration. Handlingsmässigt påminner det om fånigare material av skådespelaren, som ”Se upp, farsan är lös” och ”I flesta laget” (vars kvinnliga stjärna Andie MacDowell dyker upp som Keatons ex). Men Keaton undviker att bli en stereotyp och hans smittade optimism och glädje överskuggar tänkbara klichéer.
Han får även fint stöd av en stark men kanske lite underanvänd birollsensemble. Kunis bidrar med välsmort motspel och mothugg mot Keaton även om rollfiguren kanske inte skiljer sig avsevärt från hennes tidigare repertoar. Sevärda proffsen Carmen Ejogo, Kevin Pollak, Poorna Jagannathan (”Never Have I Ever”) och (en väldigt rolig) Michael Urie (”Ugly Betty”) alla har några minnesvärda ögonblick. Även barnskådespelarna Vivien Lyra Blair (”Obi-Wan Kenobi”) och debutanten (!) Jacob Kopera är charmiga utan att bli sådär tillställda som vissa Hollywood-ungar kan vara.
Det är kanske inte allt som fungerar lika bra. Ibland får man känslan av att Meyers-Shyer vill vara lite ”vass” men inte vågar ta hela steget ut. Som när Andy involveras i Ejogos frigjorda konstnär och besöker dennes feministiska poesi- och yogakvällar. Keatons förvirrade reaktioner är synnerligen roande men det är desto svårare att förstå poängen med scenerna. Är det satir eller en skildring av Andys malplacering som åldrande man i det moderna samhället?
Sedan önskar man kanske att sidokaraktärerna fått lite mer utrymme och agenda än att bara fungera som reflekterande bollblank för Andys känslomässiga resa och utveckling. Egentligen är det endast Kunis som får lite mer spelrum men även hennes små sidohistorier, som exempelvis att hon fruktar berätta för chefen om sin graviditet, viftas bort nästan lika snabbt som de nämns. Och valet att vänta med att introducera hustrun (Benanti har praktiskt taget en cameo) känns också ifrågasättbart.
Men det funkar ändå förvånansvärt bra, mestadels för att Keaton inte bara är så bra men sympatisk och älskvärd, trots sina fel och brister. Hans kamp med att finna sin roll som pappa på äldre dagar känns realistisk, han är aningen inkompetent men aldrig en klantig pajas. Det finns några genuina och fina observationer här, som när Andy föreslår filmkväll för sina små barn och sätter på ”Casablanca” med efterföljande konversation.
”Goodrich” lär troligen inte bli ihågkommen som ett av 2020-talets största mästerverk inom film, kanske inte ens i Keatons resumé. Men det är också ett perfekt exempel på en film som inte behöver några stora fyrverkerier för att berätta en jordnära som de flesta – barn som vuxna, unga som äldre – kan relatera till. Ibland behövs bara en riktigt bra skådespelare som spelar en normal man med normala problem. Och när det är Michael Keaton är det alltid väl värt en titt.