Stephen Hawkings anmärkningsvärda liv har skildrats flera gånger tidigare, av honom själv i litterär form, som dokumentärfilm och med hjälp av Benedict Cumberbatch i BBC-dramat ”Hawking” (2004), bland annat. Även om man inte är tillnärmelsevis intresserad av teoretisk fysik eller svarta hål så är hans namn för de allra flesta synonymt med superintelligens och förmågan att övervinna hopplösa odds – det räcker med att ha sett något av hans många gästspel som sig själv i populärkulturella institutioner som ”Star Trek” eller ”Big Bang Theory”.
”The Theory of Everything” skiljer sig från tidigare biografiska berättelser om Hawking genom att i högre utsträckning fokusera på hans äktenskap med hustrun Jane, vars memoarer manusförfattaren Anthony McCarten har lutat sig mot. Hon var en djupt troende litteraturstudent som förälskade sig i den fumlige men briljante Hawking när de båda gick på Cambridge i början av sextiotalet. De hann i princip bara klara av en inledande uppvaktningsfas innan Hawking diagnosticerades med den förödande nervsjukdomen ALS och förväntades ha två år kvar att leva. Tack vare Jane överkom han den påföljande depressionen och har sedan dess kontinuerligt chockat både läkare och kollegor, genom att fortsätta leva samt rita om det kosmologiska forskningslandskapet.
Detta på bekostnad av Jane Hawkings egen akademiska karriär. Med en rullstolsbunden, förlamad make och flera barn (Stephen Hawkings sjukdom har aldrig påverkat hans sexuella förmåga, ”a different system” som han själv utrycker det) fanns det för henne varken tid eller energi över till självförverkligande. ”The Theory of Everything” skildrar den konflikten på ett övertygande sätt, och blir högintressant när makarna Hawkings beslutar att plocka in den charmerande kyrkomusikern Jonathan Hellyer Jones för att hjälpa familjen. Mellan honom och Jane uppstår nämligen starka känslor.
Det hela utvecklas till ett smärtsamt triangeldrama där det lätt att sympatisera med alla berörda parter. Filmen bjuder också på en väl avvägd humor med skicklig tajming, som när makarna Hawking blir förskräckta över att den röstdator som ska hjälpa Stephen att kommunicera talar med en amerikansk accent. Hawking har sedan dess haft möjlighet att byta ut sin välbekanta röst mot en brittisk stämma, men valt att avstå då han tycker sig ha införlivat sin identitet med denna första variant.
”The Theory of Everything” – titeln syftar på den unge Stephen Hawkings akademiska ambitioner – fungerar väl som kärlekshistoria och biopic, trots en del genrebetingade klichéer. Bland annat finns en trött scen där det unga förälskade paret står och tittar upp mot natthimlen under det att Stephen Hawking med hjälp av sitt matematiska snille lägger ut texterna om stjärnorna för Jane, precis som vi har sett i exempelvis ”A Beautiful Mind”. Skådespelarinsatserna är solida, och Eddie Redmayne i huvudrollen kommer antagligen att helt välförtjänt begravas under ett berg av utmärkelser.
Däremot missar man målet ganska grovt när det gäller att förmedla en allmän uppfattning om Stephen Hawkings teoretiska arbete. Givetvis finns det inte i det här sammanhanget något utrymme för att gå in på detaljnivå i ett ämne som flyger långt över huvudet på den genomsnittlige tittaren, men att reducera Hawkings teorier till ett slags spontant utropade trollformler blir istället att visa publiken väl lågt förtroende.
Men eftersom den uttalade ambitionen nu är att skildra människan och äktenskapet så får det gå. Jag kommer att ha större förståelse för Stephen Hawkings livshistoria nästa gång han dyker upp i ”Big Bang Theory”, den fyrtiosjunde i ordningen.