Det finns flera anledningar till att ”Orange is the New Black” är så älskad av så många. Serien är till att börja med baserad på verkliga händelser. Piper Kerman skrev ner sina upplevelser i det federala fängelset FCI Danbury, som blev till en bok; ”Orange is the New Black: Mitt år i ett kvinnofängelse” (2010). I Netflix version heter protagonisten Piper Chapman (Taylor Schilling) men seriens kreatör Jenji Kohan har i övrigt låtit serien börja i enlighet med bokversionens upplägg.
Chapman är blond och vacker och lever ett lyckligt hipsterliv i Brooklyn. Hon arbetar som creative director och är förlovad med en snygg och snäll tidskriftsredaktör. Det här är en tjej som har allt! Men tio år tidigare levde hon ett vilt liv, hade ett lesbiskt förhållande med en smugglare, som hon reste runt med och festade i sus och dus. Dessvärre fick det vilda livet ett abrupt slut när hon åkte fast i tullen med en väska full av drogpengar, och nu tio år senare hinner det förflutna ikapp henne. Hon döms till ett femton månader långt straff på det ökända kvinnofängelset FCI Danbury, som i serien får heta Litchfield.
Den vita, privilegierade Chapman måste lära sig överleva i fängelset, och det blir många spännande avsnitt om hennes nya liv i samhällets skymundan. På vägen möter vi de andra fångarna, mestadels från en helt annan demografi, och flashbacks från deras liv innan fängelset för dem oss närmare. Kohan har beskrivit huvudpersonen, den vackra, blonda Chapman, som en ”trojansk häst” för serien, så att den via henne kunde skifta berättandet till att innefatta övriga grupper som normalt skulle ha liten chans till att representeras på tv.
Det är det som gör serien så unik, att den känns så ny och uppfriskande – vi får höra historier som inte riktigt blivit berättade förr, vilket är ovanligt. I fängelset möter vi de olika grupperingarna av afro-amerikaner, latin-amerikaner, vita hillbillys och enskilda representanter från olika länder och samhällsskikt. Vad de har gemensamt är att någonting gått snett någonstans, och att de nu måste betala (dyrt) för sina misstag.
Serien är en dramakomedi med ett socialpolitiskt budskap – är det verkligen så här fångarna blir behandlade? Vad som händer i serien speglas av vad som händer utanför murarna, exempelvis den tragiska konfrontationen mellan fångvaktare och fånge som avsutar den fjärde säsongen. Var beredd på grovt språk, mycket sex, en del blodiga slagsmål, men också väldigt mycket hjärta. För seriens karaktärer är (oftast) inte uppdelade i de onda och de goda, utan visar rika och verkliga porträtt av människor kapabla till både goda gärningar och vidriga dåd.
Nya situationer skapar nya förbindelser, som gör gamla fiender till starka bundsförvanter. Mitt i eländet finns det alltid någon att ty sig till, någon att prata med, någon liten gest av godhet som får fångarna att orka kämpa vidare. Till detta kommer en hel del komik, absurda situationer som får en att skratta högt. Men vänta er aldrig några billiga poänger, eller fördummande skämt på någons bekostnad. Bakom skämten finns alltid respekt. Jag är rätt säker på att det faktum att serien är genomsyrad av empati för samtliga karaktärer, är ännu en av anledningarna till de enorma framgångarna.
Det feministiska perspektivet är kanske den viktigaste anledningen till seriens aktualitet. Inga traditionella ”leading ladies” filmade i snyggljus så långt ögat kan nå. Här får hela spektrumet av kvinnor vara med. Det här är också en av de få serierna som visar upp verkliga, oförställda kvinnokroppar så som vi faktiskt ser ut. Nakna kroppar som inte är till för att behaga utan för att visa upp en verklighet. Så här ser det ut när fångar köar till duschen, och så här ser kvinnokroppar ut. Märkligt att det ska kännas så nytt och unikt på 2000-talet, när film som medium har funnits i över 100 år…
Kronologiskt fokuserar de första två säsongerna på Chapmans anpassning till livet i fängelset, men avsnitten expanderar successivt till att ge hennes medfångar och deras berättelser större plats. Säsongerna håller alltigenom en hög och jämn nivå, och så gör även den femte säsongen.
Det som är annorlunda med den senaste säsongen är att handlingen är förlagd under några få dagar. Manusförfattarna håller spänningen hög, och har lyckats höja ribban rejält för vad som står på spel för internerna. Chapman har trätt tillbaka ytterligare till förmån för medfångarnas berättelser, och i femte säsongen drivs till stor del av karaktären Taystee (Danielle Brooks).
Några bisarra manusval noterade jag dock denna säsong. Filmreferenserna har ökat i fångarnas dialoger, som om de helt plötsligt blivit ett gäng filmkritiker som spärrats in. Dessutom blandas märkliga skräckfilmsspoofs in i handlingen under några avsnitt. Överlag är dock serien så enormt välgjord, och har så mycket hjärta, att den faktiskt blivit min favoritserie. Det stora antalet Emmy Awards, SAG Awards, Grammy Awards, bland hundratal övriga priser kanske kan få en att förstå varför. Så igen, har man inte sett serien än är det hög tid att börja titta nu! Enjoy!