Det var en oslagbar känsla när jag som tioåring slog mig ner framför min första blockbuster på bio, och fick ta del av Steven Spielbergs soon-to-be-megasuccé ”Jurassic Park”. Filmen där han med datorernas hjälp väckte dinosaurier till liv. Jag fattade inte hur, men det gjorde inget för allt var bara vrålhäftigt. Jag inbillar mig att det var där och då jag blev förälskad i film. Fortsättningen, som tar vid 22 år senare, har varit efterlängtad.
Dr. Hammonds vision har nu blivit verklig, den förhistoriska parken lever och frodas. Isla Nublar utanför Costa Rica är en turistattraktion som aldrig skådats: ett slags högteknologiskt Kolmården med varelser som annars varit utrotade i 65 miljoner år. Men stället är dyrt i drift, och världens nyfikenhet måste kittlas på nytt med några års mellanrum. Vad göra? Man föder fram Indominus Rex, såklart, en slags genetisk cocktail av otäcka odjur som ska bli det nya monstret att skrämmas och locka med. Lägg till rätt tvivelaktiga säkerhetsrutiner och en girig företagsnisse… och ni förstår att det kommer bli svettigt snart.
En sak jag verkligen gillar med ”Jurassic World” är hur den speglar den verklighet som den själv befinner sig i. Kolla här: parken (filmen) har blivit en riktig publikdragare. Men det finns en gnagande oro att besökarna (biopubliken) börjar bli blasé på de klassiska dinosaurierna. Lösningen från den cyniska ledningen (filmstudion) – det behövs ett nytt monster. Något ”större, värre, med mera tänder”. Med glimten i ögat refererar filmen till sig själv, och till originalet. Filmskaparna är fullt medvetna om vilket avtryck som ”Jurassic Park” lämnat i populärkulturen.
Det är väl lika bra att beta av det tråkiga tidigt: de platta mänskliga karaktärerna, vars hela personlighet kan sammanfattas i några ord. Chris Pratt – svettig raptorskötare av actionhjältevirket. Bryce Dallas Howard – överarbetad, kylig parkföreståndare. Nick Robinson – likgiltig tonårig systerson. Ty Simpkins – dinosauriegalen, smart lillebror. Det är hyfsade skådisar som ändå gör sina rollfigurer sympatiska, tillräckligt för att man ska bry sig om deras öden, men det hjälper inte att de spelar yxigt och kantigt skissade stereotyper. Märkligast är samspelet mellan Owen (Pratt) och Claire (Howard), en slags hatkärlek vid första ögonkastet som hämtat ur ”Den vilda jakten på stenen”. Han är den frustande alfahannen som tror han är charmig, hon fnyser och suckar besvärat, och faller såklart handlöst lagom till sista akten. Förutsägbart och omodernt. Hade jag varit hon så hade jag också skippat högklackat när det ska till att springa från en T-Rex. Damsels-in-distress-klubben ringde, du ska bli hedersmedlem!
Men ärligt talat, vem går på ”Jurassic World” för att se människor? Dinosaurierna är såklart det stora nöjet med filmen. De är större, fler och farligare än förr – men några riktigt kramvänliga sötnosar slinker också in. För någon som älskar den första filmen, är det ren lyx att få återbesöka parken, med alla dess nya attraktioner och urtidsinvånare. En skräckblandad förtjusning, såklart, för vi vet att det bara är en tidsfråga innan fasaden rämnar. Sen blir det monsterjakt för hela biljettpengen. Det dånar i biosalongen så att stolarna skakar, det är så här en blockbuster ska kännas! Scenerna där horder av flygande mördare terroriserar folkmassorna, det är scener jag har väntat på i 22 år.
För att vara Colin Trevorrows andra långfilm (han debuterade med independentdramat ”Safety Not Guaranteed”) är det en förvånansvärt kompetent blockbuster. Snygg, självsäker, påkostad, ofta rolig. En somrig popcornrulle av bästa tekniska kvalitet – om än lite väl mycket CGI-fest emellanåt. Man kan undra hur mycket Steven Spielberg egentligen har varit inne och petat.
På många sätt är ”Jurassic World” en genetisk kopia av ”Jurassic Park”, med mycket Spielbergskt DNA och ett stort pumpande Amblin-hjärta. Här ryms en dos pojkäventyr, en gnutta screwball-romantik, lite ”Hajen” och en stänk ”Aliens”. Helt enkelt något för alla som sett och förälskat sig i film under de senaste 40 åren. Kanske gör det att filmen känns som ett hopkok av homage och influenser snarare än något eget. ”Jurassic World” är bättre på att väcka nostalgi för det gamla än att skapa ”wow”-känsla för det nya som den har att erbjuda. Let’s face it. År 2015 är datoranimerade dinosaurier inte lika imponerande längre.
I skrivande stund pågår en liten fajt mellan kritikern och fanboyen inom mig. Jag låter nog den senare vinna. ”Jurassic World” är en långt ifrån perfekt film – låt mig inte ens börja prata om den parodiska produktplaceringen. Men du ska inte vänta dig att se något lika banbrytande som originalfilmen. Man får acceptera att känslan aldrig blir densamma som 1993. Med en hög dos av nostalgi kommer årets ”Jurassic World” nära nog, alltid med stor respekt och kärlek till originalet. Och skulle din tioåring vara redo för sin första stora, lagom läskiga biofilm är det ett alldeles utmärkt val.
Bland uppföljarna till ”Jurassic Park” är det den tveklöst bästa hittills. Men ”Jurassic World” är lika mycket en reboot, en nystart som är så populärt numera, med planer på fler dinorysare. Jag ser egentligen inget naturligt sätt att spinna vidare på berättelsen – ”The Lost World” och ”Jurassic Park 3” fick aldrig till det. Men den dagen, den sorgen. Här och nu, sommaren 2015, är ”Jurassic World” blockbustern att se.