Universal har alltså som ambition att bygga en jättelik franchise genom att gravplundra ikoniska filmmonster från bolagets katalog och kalla hela satsningen för ”Dark Universe”, ett synnerligen osexigt namn.
Det är ytterst tveksamt om denna första del i serien kommer kunna garantera en fortsättning, men Universals optimistiska prognos får onekligen ”The Mummy” att kännas som en introduktionsfilm – bland annat planterar man Dr. Jekyll (Russel Crowe) i en betydande biroll, och i den psykologiskt sammansatte läkarens labb skymtar både vampyrkranier och annan rekvisita från skräckfilmshistorien. I syfte att göra tittaren sugen på kommande titlar, får man förmoda. Det fungerar sådär.
Mest originellt med denna nyfilmatisering är annars valet att låta den bandagerade och hämndlystna titelfiguren vara en kvinna som lustar efter Tom Cruises femtiofyraåriga bringa (att sätta dolken i). Fast inte heller här kan man hävda någon egentlig egenart, eftersom det faktiskt har funnits gott om mumier av honkön på vita duken tidigare. Sofia Boutella är i rollen som den ondskefulla prinsessan Ahmanet visserligen filmens behållning, men särskilt läskig blir hon aldrig, trots regissörens idoga försök att filma henne i okonventionella vinklar och förlita sig på billiga jump-scares.
Mer än något annat är ”The Mummy” helt enkelt ännu en plattform tillägnad Tom Cruise, ett projekt att varva ”Jack Reacher” och ”Mission Impossible”-filmerna med. Kruxet är att det här blir tydligare än någonsin att denna Hollywoodveteran har vuxit ur den charmiga och slyngelaktiga äventyrarkostymen – den här huvudrollen skulle med fördel spelas av en trettioåring, en Chris Pratt-typ. Det är elefanten i rummet, och även om Tompa stretar på lika bra som vanligt med halsbrytande stuntmanövrar och olika variationer av kisande så slipper man inte känslan av att de andra skådespelarna, ja hela filmteamet, håller god min. Mannen med pengarna dikterar villkoren, även om han börjar bli åldersstigen.
Här ska inte ges intrycket att allt är fullkomligt uselt. Som popcornrulle eller familjeäventyr – beroende på hur man definierar dessa genrer – fungerar ”The Mummy” bättre än många andra filmer med liknande anspråk (att tjäna storkovan).
Den kvinnliga hjältinnan slipper tidsenligt och korrekt att vara ett fullkomligt våp, och Russel Crowe verkar faktiskt ha roligt med sin Dr. Jekyll, även om de kritiker som hade invändningar mot hans brittiska dialekt i ”Robin Hood” (2010) här får nytt material att jobba med. Det hade inte varit helt ointressant att se honom få utveckla rollen, och det säregna uttalet, i en egen film framöver.
Men då får man nog hålla tummarna ordentligt för att Universals ”Dark Universe” överlever detta stapplande första steg mot att bli en inkomstbringande och konkurrenskraftig evighetsfranchise. I skrivande stund känns det på inga sätt självklart.