Musikalisk feelgood som peppar en att tro på sig själv

Maggie jobbar som personlig assistent till den falnande världsstjärnan Grace Davies, men drömmer egentligen om att själv producera musik. När hon av en slump träffar den unge talangen David döljer hon sitt riktiga jag och presenterar hon sig istället som producent. De två kommer varandra nära och Maggie övertalar honom att börja jobba med henne. Samarbetet går dock ut över relationen med Grace och när Maggie till sist tvingas berätta sanningen, hotar den att förstöra allt.

I huvudrollerna ser vi Dakota Johnson (”Suspiria”) som Maggie och Tracee Ellis Ross (tv-serien ”Black-ish”) som hennes moderssubstitut Grace. Ice Cube spelar Graces ihärdiga manager och som Maggies adept kan begåvade Kelvin Harrison Jr. (”Waves”) ses. Lite senare dyker också Bill Pullman upp i en biroll som hennes pappa.

Det är överlag en väldigt bra ensemble som här har samlats ihop, men jag vill framförallt lyfta de två kvinnorna och deras naturligt smittande kemi. Johnson och Ross verkligen stjäl showen utan ansträngning. De är båda väldigt avslappnade i sitt agerande och de intar varje bildruta med en behaglig självklarhet. Det är tydligt att de trivs i sina roller och med varandra, vilket också får oss åskådare att trivas. Kärnan och det bästa i filmen finns just där, i deras samspel, men även i den utvecklingen karaktärerna genomgår tack vare den andras närvaro.

Tyvärr ges Maggie och hennes spirande romans för mycket plats med tiden. Fokusen skiftar och det sker på bekostnad av filmens verkliga hjärta, och lämnar Grace vid sidan av. I en film, som delvis verkar vilja problematisera bristande möjligheter i musikbranschen för medelålders svarta kvinnor, blir det fel att den svarta kvinnans utrymme begränsas av den vita kvinnans framgång. För trots att historien, i huvudsak, handlar om musikens förenande kraft, så är det också ett drama om att inte få vara huvudpersonen i sitt eget liv. Om att lämnas i skymundan och tvingas steppa åt sidan, medan andra styr det som är ens tillvaro. ”Våga drömma” hade i regissören Nisha Ganatras händer kunnat berätta om rasism och sexism i musikbranschen, men den vågar inte riktigt göra det. Det är ganska subtil kritik som istället uttrycks, vilket kommer gå många förbi, eftersom filmen, som sagt, inte riktigt själv spelar efter reglerna.

Med det sagt, så finns ändå väldigt mycket som är positivt och som jag tycker om. Det universella budskapet om att våga tro på sin egen röst och följa sina drömmar ges otvivelaktig näring. Det är vad som är drivet hos alla karaktärer oavsett hudfärg, och också det som i slutändan förenar samtliga.

Det blir mot slutet ett par förutsägbara förvecklingar à la Shakespeare, men i det stora hela gör det inget. ”Våga drömma” är en finstämd och mycket trivsam musikfilm om försoning och att kämpa för sina mål. Jag ler brett till de tralliga sluttonerna och kommer på att jag nog faktiskt lett mer eller mindre genom hela filmen. Den var lite feg emellanåt och hade gärna fått våga mer än att bara drömma. Men jag känner mig peppad och faktiskt ovanligt glad efteråt, vilket nog är mer än vad jag innan vågade drömma om.