Magic Mike & gänget är tillbaka! Eller vänta… stryk det. Mike (Channing Tatum) är tillbaka, nu fattig bartender som plockas upp av ett rikt men bittert societetslejon (Salma Hayek Pinault) i skilsmässoförhandlingar som med löfte om ett saftigt affärserbjudande tar med Mike till London och övertalar honom att koreografera en teaterföreställning i uppdaterat strippformat.
Filmen sätter ribban högt tidigt med ett långt, välkoreograferat och – det måste erkännas – sexigt strippnummer med Tatum och Hayek Pinault. Det hjälper att stjärnorna har utstrålning och är extremt attraktiva då speciellt i Hayek Pinaults fall åldrandet verkar ha gått dem helt förbi. De har också påtaglig kemi och fungerar bra tillsammans både i spel och fysik. Tyvärr blir inte filmen mer spännande än så här.
Resten av filmen är lite som ett hopkok av ”Dirty Dancing”, ”Pretty Woman” (med ombytta könsroller) och alla typer av filmer där en stor show ska sättas upp. Man behöver inte vara ett geni för att ana var filmen är på väg när tidiga klyschiga repliker som ”Det här är bara affärer” och ”Förhållanden är ingenting för mig” fälls. Här finns också, som titeln antyder, den gamla dängan om att Mike lagt dansen på hyllan.
De första två ”Magic Mike”-filmerna var knappast några mästerverk men speciellt del två, ”Magic Mike XXL”, hade gott om charm och humor. Speciellt då den lite träige protagonisten Mike var omgiven av ett spretigt gäng strippkollegor med färgstarka personligheter. Dessa är med undantag för ett snabbt cameo-framträdande frånvarande denna gång och istället får vi ett gäng visserligen begåvade men replikfria brittiska dansare som gör det de ska utan att lämna något bestående intryck.
Mellan danssekvenserna ligger fokuset på relationen mellan Tatum och Hayek Pinaults karaktärer, en lövtunn och frustrerande förutsägbar romans. Det är nästan som om regissör Steven Soderbergh försökt göra en satir på 80-talskitsch, lite som romantisk films variant av Grindhouse. Men det är så uddlöst att det är svårt att tro att samma filmskapare gjort filmer som ”Erin Brockovich” och ”Traffic”.
Persongalleriet kring duon (en sur butler, en trotsig tonårsdotter, etc.) gör sitt bästa för att liva upp filmen men rollfigurerna är relativt betydelselösa och utbudet skralt. Den som sticker ut mest är nykomlingen Juliette Motamed som kaxig skådespelare men rollen är alltför begränsad.
Inför finalens stora föreställning är det hinder, strul och konflikter som varken är varaktiga, viktiga eller särskilt intressanta. Det är mycket snack om samtycke, leverera extraordinär underhållning och vara lojal mot förlagan men i slutändan liknar det mest en ambitiös men ganska vanlig strippshow.
Att man förlagt handlingen i England gör dessutom att man påminns om den klart roligare och charmigare ”Allt eller inget”. ”Magic Mike’s Last Dance” är inte i närheten av 90-talsklassikern men inte heller dålig nog att underhålla i likhet med kalkonen ”Showgirls”. I slutändan blir det en polerad men blek trea som inte kan kompensera sin brist på magi med sexiga stjärnor och dansnummer.