”Inferno” är den tredje filmen med Tom Hanks som mysterieälskande professor Robert Langdon. Kanske har tillräckligt lång tid passerat sedan ”Da Vinci-koden” (2006) och ”Änglar och demoner” (2009) för att publiken ska ha glömt att de egentligen inte var så jättebra. Den här gången är insatserna högre, hotet större och hjälten svagare. Men även i ”Inferno” lyckas regissören Ron Howard slarva bort ett intressant upplägg, och nöjer sig med att leverera en högst medioker thriller.
Titeln syftar på helvetet, så som det skildrades av 1300-talspoeten Dante Alighieri och senare målades av konstnären Sandro Botticelli sådär 200 år senare. Det är också ett passande namn på det virus som är på väg att släppas ut av en briljant/galen superstjärna inom bioingenjörsfältet, Bertrand Zobrist (Ben Foster). Hans tanke är att jordens befolkning går mot sin undergång, men att planeten kan räddas om man mördar hälften av oss. Langdon erkänner att killen har viss charm, men planen måste naturligtvis stoppas.
Nu har Langdon alltså bara ett dygn på sig att rädda världen, och inte blir det bättre av att han lider av hemska hallucinationer och minnesförlust. Langdon är som alltid ett vandrande uppslagsverk när det kommer till konst och konspirationsteorier, men kan nu inte minnas sitt eget mellannamn. (Tyvärr tar ingen chansen att skoja till det med att ”Danger” är hans mellannamn.)
Men inget sätter fart på den skarpa gamla hjärnan som en god hederlig konspiration. Snart har Robert Langdon glömt att han var febrig och svag, och han rusar genom italienska museer och kapeller i jakt på ledtrådar, duckar kulor och försöker reda ut vem han kan lita på. Assisterad av en vacker ung brunett (Felicity Jones), vilket är standard i en Robert Langdon-film, kan jakten börja. Upplägget skiljer sig inte mycket från Dan Browns bladvändare. I varannan scen springer Robert och Sienna för sitt liv, varannan scen blir en andningspaus där de istället letar ledtrådar som gömts på gamla artefakter.
För publiken är det inte riktigt självklart vem som är god eller ond. Till och med vår huvudperson själv beter sig ytterst misstänksamt. Manuset gör ett bra jobb i att aldrig låta oss veta vem man ska lita på. Frågan är om jag bryr mig tillräckligt mycket för att ta reda på det? Nja, tyvärr inte.
Hotet känns varken realistiskt eller spännande. I grund och botten är det ju en fascinerande, nästan ogripbar tanke – vad skulle hända om ett virus kunde utplåna halva jordens befolkning? Skulle vi uppleva ett brinnande inferno, eller kanske få en trevligare hemplanet i slutändan? Filmen gör dock inte mycket för att spinna vidare på den tråden. Istället förlitar man sig på att spänningen kommer ur fotjakter och pangpang, och några förvirrande twistar. Värst blir det när man ska flashbacka tillbaka till scener vi såg för en kvart sen, som för att försäkra sig om att tittare som somnat ändå kan hänga med.
Som de tidigare filmerna varvar ”Inferno” sin action med små historielektioner. Det känns som en kul snabbvisit genom europeiska museer lika mycket som att titta på medioker Hollywood-underhållning. Och jag är med på den här resan och blir sällan uttråkad. Tempot är högt, och Tom Hanks har ännu inte gjort en dålig prestation.
Som filmälskare föredrar jag mer intelligenta thrillers med lite mer klass och mindre förutsägbarhet. En annan biobesökare kan säkert uppskatta ”Inferno” som tillfredsställande nog. Men jag ser den inte som ”höstens måste” på bio.