Myter, magi och samurajäventyr

Kubo är en faderlös liten pojke som flyr tillsammans med sin mamma och en magisk tresträngad luta undan sin onde morfar Månkungen. De finner en fristad i bergen nära en liten by där Kubo med hjälp av sina hopvikta origamifigurer berättar sagor för ortens befolkning och samtidigt håller deras egen historia levande. En dag kommer dock det förflutna ikapp dem och de inser att flykten är över och att det nu är dags att sätta hårt mot hårt för att inte gå under.  

Liksom Laika Entertainments tidigare alster (”Coraline”, ”ParaNorman”, ”Boxtrolls”) är också ”Kubo och de två strängarna” en väldigt vacker film visuellt, med fantastiskt detaljerade karaktärer och miljöer. Det är så snyggt emellanåt att jag tappar andan och stundvis glömmer jag till och med nästan bort att det är en animerad film jag ser på och inte ett drama vilket som helst, med levande natur och människor. Knappt ens när en talande apa och en skalbaggsman introduceras tänker jag att detta inte är på riktigt, för så mycket på riktigt känns det hela tiden. Det briljanta hantverket är av absolut toppklass liksom den kvicka redigeringen som hjälper till att smidigt driva berättelsen vidare.  

Jag tycker om när man vågar vara allvarlig och också dröja sig kvar i det mörka i en film som i första hand är riktad mot barn och som därmed genast riktar sig mot alla oss andra med. Historien om den modige lille pojken Kubo är en film, inte bara om ett dramatiskt äventyr inspirerat av japanska myter och sägner, utan handlar också om sorgen och saknaden efter närvarande föräldrar, men även om att våga lita till sig själv när det gäller och att förlåta. 

Det är energiskt från början, men tempot är något eftertänksamt även om berättarglädjen ständigt är närvarande och direkt smittande varför det ändå flyter på som i en dans. Dock känns filmen till sist kanske en kvart för lång, då det blir något av ett upprepande ungefär halvvägs så att takten sackar efter ytterligare. Huvudhistorien är ändå fascinerande nog och jag hakar snabbt på igen när tempot mot slutet eskalerar och en väldigt spännande kulmen närmar sig. 

”Kubo och de två strängarna” är ett mästerligt och magiskt familjeäventyr som absolut bör ses av barnen, men samtidigt av deras föräldrar. Inte bara för att det utan de vuxnas närvaro kan blir väl skrämmande för de små, fast också för att även vi äldre faktiskt har utbyte av denna otroligt fina historia.