Verklighetsinspirerat är det också, om en fiskebåt som går trasig utanför Island i åttiotalets mitt. Skutan hamnar under vatten och det borde vara omöjligt för någon att överleva i det dunderkalla vattnet. Borde, ja, men då hade det blivit en annan film.
Och jag är liksom väldigt glad att ”Djupet” blev som den blev, ett oerhört tajt drama med rejäla nerver och en osannolik hjälte i fören. Han, gestaltad av Ólafur Darri Ólafsson, ger sin roll all den pondus och mänsklighet som krävs. Som ger oss någon att känna med.
Och jag kan inte lämna recensionen utan att nämna fotot. Väldigt snyggt, vackra färger, ger oss ett extra trovärdigt åttiotal. Fast det är klart, vad annat kan man vänta sig av en regissör som för trovärdighetens skull hellre filmar rätt i Atlanten istället för trygg studiobassäng. Känslan för detaljer, mina vänner, det är sådant som ger starka filmer.