Något helt nytt inom svensk film

Skräckgenren är med några få (mestadels skämmiga) undantag icke-existerande i vårt svenska filmutbud. Detsamma gäller filmer med lesbiska teman – den första svenska filmen om kvinnlig (vuxen) kärlek kom trots allt först 2011! Det är därför man gärna välkomnar ”Alena” med öppna armar och nyfikna ögon. Det är ju trots allt rätt sällan man ser något som är… ja, banbrytande. En svensk skräckthriller och lesbisk kärlekshistoria i ett!

Den bygger på, för de som missat, en kortfilm som visades på SVT i somras och nu blivit långfilm med samma regissör och skådespelare. Handlingen kretsar kring titelpersonen (Amalia Holm), en tonårig enstöring som börjar på en snobbig internatskola vars innegäng utser henne till hackkyckling. Alena vågar inte stå upp mot sina plågoandar men bästa vännen Josefin är dock mer hårdhudad…

Samtidigt som ”Alena” lutar sig mot flera kultfilmer inom genren (”Carrie” och ”Martyrs” för att nämna några) så är det något helt nytt inom svensk film. En rysare som lyckas kombinera psykologi med våld. En tonårsfilm där karaktärerna är mer än platta karikatyrer (och den enda manliga rollfiguren är en mesig lärare). Samt en lesbisk romans som får vara just det, utan några ”men” eller ”och”.

Twistarna är kanske inte de mest originella men där filmen brister i fantasi kompenserar man med en medryckande stämning. Långfilmsdebuterande regissören Daniel di Grado skildrar den stela internatskolans kalla korridorer iskallt på samma sätt som han förmedlar värmen och den blomstrande kärleken mellan Alena och hennes beundrare Fabienne (Felice Jankell). Han får också god draghälp av skådespelarna. Holm är ett riktigt fynd i huvudrollen och förmänskligar en slags modern version av Sissy Spacek i ”Carrie” med sin naiva blick och inre demoner. Jankell (som tidigare imponerat i både ”Unga Sophie Bell” och ”Från djupet av mitt hjärta”) är lika bra hon.

Den enda riktigt svaga länken är Molly Nutleys genomonda mobbar-brat. Trots små försök att förmänskliga henne så förblir hon med sina två sidekicks en endimensionellt elak gängledare av typen Rachel McAdams i ”Mean Girls”. Att Nutley saknar rätt pondus och djup för rollen gör inte saken bättre.

”Alena” är inte en helgjuten men klart sevärd och spännande film som med sin osvenska internatmiljö (samt lacrossematcher) läckert pendlar mellan en tung verklighet och svindlande fantasi. Vissa lär kalla den en svensk ”Ondskan”. Jag vill kalla den ”Sveriges första lesbiska skräckthriller” – bara det gör den värd en titt, och då är det ändå en bra film.