Vad skulle du göra om du hade tre månader kvar att leva? Det får det norsksvenska paret Anja (Andrea Bræin Hovig) och Tomas (Stellan Skarsgård) fundera över, när en tumör återupptäcks i Anjas hjärna. Tillsammans har de skapat en stor familj bestående både av Tomas barn från ett tidigare äktenskap och gemensamma yngre barn – men någonstans på vägen har paret tappat bort passion, relation, och kommunikation. Ska dödens intåg vara det som får dem att hitta tillbaka till varandra – eller är dagarna redan räknade?
”Leva på hoppet” är skriven och regisserad av norska Maria Sødahl, och historien är i stora drag baserad på en kamp hon har tvingat föra i sitt eget liv. Mitt i sin lovande karriär som filmregissör fick hon en cancerdiagnos och fick se sin vardag abrupt kastas om. Här kommer hennes egna omskakande dagar till liv utifrån Anjas förtvivlade, men stundtals bestämda, perspektiv.
Med döden med i leken, får vi numera spendera många minuter på sterila sjukhussängar och i ekande kala korridorer. Det kan lätt ge även känslosamma filmer något av en kylig yta, och separera våra emotionella huvudpersoner från de anonyma sjukvårdarna. Här däremot, är varje människa ur personalstyrkan välvald och porträtterar en mänsklighet även hos personer som möter dessa tuffa ämnen var dag.
Jag förstår Sødahls tanke med att låta filmen snurra ur Anjas ögon, för det är ju så hon själv har upplevt det. Det hade däremot inte skadat att få komma ännu lite närmare i hur barnen i alla deras olika åldrar verkligen känner kring den bedrövliga situationen. Ensemblen är stark, och känslorna speglar sig definitivt i deras ögon och i en stark scen kring matbordet blir kontrasten mellan nattsvart domedag och mysig juletid påtaglig.
”Skriv om det du känner till” sägs det, och ingen kan väl skriva om döden bättre än den som stirrat den i vitögat. ”Leva på hoppet” med sitt poetiska sätt att se på livet kommer definitivt att lämna dig med ett självreflekterande över dig själv, och hur mycket styrka det trots allt kan finnas inom dig när det väl gäller.