Jackie Kennedys liv förändras på det mest dramatiska sätt den 22 november 1963. Under en resa i Texas skjuts hennes man John F. Kennedy ihjäl när de åker genom staden i en öppen bil. Han dör omedelbart, men hans blod och hjärnsubstans flyter ut över hennes rosa Chaneldräkt. ”Jackie” följer Jackie Kennedy under mordet och några dagar därefter, då hon trots sin sorg försöker trösta sina barn, återfå sin tro och definiera sin mans politiska arv.
Filmen är ett psykologiskt porträtt av en av USA:s mest ikoniska första damer i en av 1900-talets mest sensationella händelser. När ”Jackie” är som bäst är den en studie av chock och sorg, men när den är som sämst blir den emotionellt manipulerande. Musiken blir allt för påträngande, det är nästan som att den skriker ”MÄRKER DU INTE HUR SORGLIGT DET HÄR ÄR?” i mitt öra.
Det är inget sammanträffande att ”Jackie” utkommer mitt i den så kallade Oscarssäsongen. Den innehåller flera ingredienser juryn brukar uppskatta. En biografisk film? Check. En ikonisk huvudperson? Check. Ett nationellt trauma? Dubbelcheck. Och visst känns filmen som ett Oscarsbete. Regissören Pablo Larraín har vunnit flera prestigefyllda pris (bland annat i Cannes och vid Berlins filmfestival), och hans ”No” nominerades till en Oscar för Bästa icke-engelskspråkiga film 2013.
”Jackie” påminner en hel del om ”The Queen” där Helen Mirren porträtterade Englands drottning tiden efter prinsessan Dianas död. Filmerna hanterar samma ämne: en välkänd, upphöjd kvinna som försöker att hantera en privat, personlig sorg av ett dödsfall som är en nationell angelägenhet. ”The Queen” har fördelarna av en bättre skriven dialog och att utspela sig från flera olika synvinklar. I ”Jackie” där vi ser allt ur Jackie Kennedys perspektiv.
Det verkar givet att Natalie Portman ska få sin tredje Oscarsnominering med ”Jackie”. Hon är filmens stora behållning. Det finns inte någon större fysik likhet mellan henne och Kennedy, men Portman har fått till hennes svala vänlighet och distinkta röst. Men trots omständigheterna kring makens dödsfall och ett trovärdigt porträtt av en människa i chock, och trots det väldigt närgångna fotot som framhäver både blodstänk, gråtens förvridna ansikte, tårar och snor (herregud vad Portman kan gråta!), känns det som om ”Jackie” domineras av den offentliga bilden av Jackie Kennedy. Drottning Elizabeth II är inte känd som världens mest öppna och ohämmade individ heller, men i Helen Mirrens gestalt fick vi ändå en bild av hennes personlighet – eller åtminstone av vem hon kan tänkas vara som person.
Aldrig släpps vi tätt inpå Portmans Jackie Kennedy. Scenerna där hon berättar för sina barn vad som hänt borde vara filmens mänskligaste och sorgligaste, men är istället filmens stelaste.
”Jackie” har lysande stunder, men mer än något annat är den kompetent. Kompetent regisserad, kompetent skådespelad, kompetent filmad. Bilden av 60-talet är kompetent (även om det retade mig att de inte riktigt fått till Kennedys ikoniska frisyr.)
Kanske är det jag som är kall, men hur påträngande musiken än blev kunde jag inte uppnå det känsloläge filmen förväntade sig av mig. I slutändan är det största problem med ”Jackie” att alla som varit involverade i filmen verkar se henne som en symbol snarare än en person.