Vi hör ofta om den amerikanska drömmen, medan det i öst även finns den – något annorlunda, eller kanske inte – kinesiska drömmen. Oscarsnominerade dokumentärfilmen “Ascension” är ett visuellt slående samtidsskildring av en värld som nästintill är osedd för oss i väst. Regissören Jessica Langdon visar oss en närapå en historisk ögonblicksbild som sällan har porträtterat tydligare hur lite vi faktiskt vet om produktion, konsumtion, och hur världen egentligen fungerar.
Utifrån tuffa krav plockas fabriksarbetare ut för att förberedas inför hårt arbete i massproducerande industrier. Här tillverkas kläder, prylar, och annat krafs på löpande band, något vi som konsumenter i väst aldrig ser. I en lång sekvens får vi se hur medarbetarna obrytt bygger, sminkar, och fotograferar sexdockor, som troligen ska fraktas långt iväg och till någon som troligen oreflekterat bara enkelt och smidigt klickat hem dem från internet.
Kingdon säger inte ett ord, utan låter de svepande bilderna tala för sig själv. Och det behövs faktiskt inte särskilt många förklaringar för att förstå vad som pågår, och hur det dagliga arbetet ser ut för en kinesisk anställd. Arbetarna får lyssna på tal efter tal om hur viktigt arbetet är – något vi skulle kunna tolka mer eller mindre som propaganda – och får mässa tillbaka sånger och slagord kring hur bra de har det. Arbetsmoralen är hög, men å andra sidan så har de kanske inget val.
Dokumentärfilmen är krypande kuslig, och desto mer filmen förlöper desto närmare kommer vi in på hur människorna egentligen har det. I en sekvens får vi följa unga kvinnor som lärs upp för att bli receptionister. Dessa ska stöpas ur samma form – le, vinka, svara på samma sätt. Massproduktion handlar inte bara om produkter, det handlar även om människorna vi knappt tar oss tid att se.
I den avslutande delen av den ingående socio-ekonomiska skildringen närmar vi oss en djupare diskussion om hur de stora klassklyftorna blivit som de blivit. Unga kineser lärs upp att bli butlers, tjänare åt välbärgade kinesiska familjer, och ska lära sig allt från att äta med kniv och gaffel, till att varje dag trycka ut tandkräm till sina “lords”. Instruktören utbrister uppmuntrande “Har ni sett “Downton Abbey”? Det är där vi tar inspiration ifrån”.
Jobbet är inte allt, även om det kanske kan verkas som det är. Mellan delarna får vi även se när kineserna roar sig; på allt ifrån spelcaféer till att trängas men hundratals andra på jättelika badhus. När ett par kineser själva får reflektera över samhället de lever, i ser de själva problemet i klassklyftorna och styrandet som de många miljonerna lever under. Om Kingdons poäng är att ge oss västerländska avsmak för all vår konsumtion, så lyckas hon definitivt. Hennes berättelse är så viktig och spot-on att det stundtals vänder sig i magen.
Det gamla uttjatade ordspråket “en bild talar mer än tusen ord” har sällan varit så aktuellt som under en visning av “Ascension”. Borta är de förklarande berättarrösterna, de dramatiska klippningarna, eller de känslosnyftande musikstyckena som vi ofta ser när en skapare vill pusha fram ett budskap. Det här är en dokumentärhistoria som absolut inte behöver något onödigt narrativ, för ibland överträffar (tyvärr) den bistra verkligheten den mer hoppfulla fantasin.