Om en mystisk bok en dag föll från himlen och gav dig makten att till synes helt riskfritt styra över liv och död likt en gud, hur hade den makten påverkat dig? Det är den centrala frågan i Adam Wingards Netflix-produktion ”Death Note”, en påkostad adaption av mangan med samma namn. Japanska Light Yagami har här blivit amerikanska Light Turner (Nat Wolff) och hans liv vänds upp-och-ner när han lägger vantarna på den mystiska Death Note-boken och med några enkla svep med pennan kan ta livet av vem som helst, när som helst, hur som helst. Light inser att boken ger honom möjligheten att skipa rättvisa i fall där ”systemet” inte räcker till, vilket snabbt eskalerar till oanade nivåer.
”Absolute power corrupts absolutely” är ett citat som passar väl in på det som regissören Adam Wingard försöker säga här, och även om han bara har strax över 100 minuter till förfogande så tycker jag att han attackerar det konceptet från väldigt intressanta håll. Samtidigt som han och manusförfattarna är medvetna om att det är ren och skär popcornunderhållning som serveras så väver de in väldigt mycket tänkvärd svärta och tragik kring de förgörande konsekvenserna av att ge en frustrerad och trasig ung man gudalika krafter. Den mänskliga naturen är lika otäckt nyanserad som bottenlöst fascinerande och det är ett faktum som Wingard omfamnar till fullo.
Det betyder dock inte att det enbart bjuds på ond bråd död och psykologisk misär, utan ”Death Note” är en film som från första bildrutan till sista är skamlöst underhållande och full av livfullhet. Den energi och det explosiva tempo som Wingard etablerade i filmer som ”You’re Next” och ”The Guest” fortsätter även här och speltiden försvinner innan man ens hinner blinka. Inte en enda tråkig eller blek sekund passerar heller, en bedrift som väldigt få filmer uppfyller. Det är verkligen en fröjd att få se den här typen av genrefilmer som med varm självdistans och glimten i ögat vet precis vad de är och i vilken de arena de spelar på.
När man ser en Wingard-stämplad film vet man också att den oavsett kvalitet kommer bli vacker att titta på, vilket ”Death Note” är det senaste beviset på. Jag är verkligen en sucker för den neontunga, kontraststarka och skitiga estetiken som han kör. Han sparar inte på det grafiska våldet heller, utan skruvar upp det rejält så fort han får chansen. Det är en självsäkert bombastisk och ”flashig” stil som inte tar några fångar, men jag älskar det. Just här använder han sig också av ett väldigt dynamiskt bildspråk med en kamera som är lika rörlig och levande som berättartakten. De flytande kamerarörelserna, mängden ”dutch angles” och extrema närbilder förstärker känslan av att Light har fastnat i en surrealistisk mardröm.
Den enskilt starkaste aspekten i filmen utöver den visuella briljansen är skådespeleriet. Talangfulla Nat Wolff är perfekt castad i huvudrollen och säljer verkligen alla de tvära kast och sympatiskiften som hans karaktär genomgår. Det kan även sägas om Margaret Qualley som spelar den härligt oförutsägbara Mia Sutton, tjejen vars hjärta Light försöker vinna. Att sätta Willem Dafoe i rollen som den taggiga dödsguden Ryuk (ofattbart snyggt realiserad med sömlös CGI) känns väntat, men det gör inte hans prestation till något annat än helt underbar rakt igenom. Han föddes för det här, går all in och har riktigt roligt. Den enda som inte riktigt håller är Lakeith Stanfield, vars krystade detektivkaraktär ”L” känns som tagen ur en annan film och onödigt överdriven bara för sakens skull.
Det finns en del andra aspekter som sticker lite i ögonen på mig, som att finalen är lite väl rappt överstökad och att det känns som att man enkelt hade kunnat dra tematiken några steg längre. Att det är en förenklad, Hollywoodifierad och kraftigt selektiv version av grundmaterialet finns det ingen som helst tvekan om, men jag förväntade mig inte något annat heller. Det är lättsmält snabbmat, men ibland är en flottig burgare precis det som själen behöver.