Violet (Elle Fanning) är en ”small town girl, living in a lonely world”. Hon bor på den brittiska ön Isle of Wight med sin mamma (Agnieszka Grochowska), de kämpar för att få ekonomin att gå ihop. Violet arbetar på deras gård för att sedan gå till skolan och sen till sitt jobb som servitris. Hon sjunger i kyrkans kör och på barer, vågar knappt drömma om en musikkarriär, men så en dag kommer tv-programmet “Teen Spirit” till ön för att hålla auditions. Violet ansöker, och går vidare till nästa deltävling. När Violet sjunger under ett pass på baren (”a smell of wine and cheap perfume!”) hittar hon en mentor i den alkoholiserade, före detta operasångaren Vlad (Zlatko Buric), och riktar blicken mot finalen i London.
Filmens diskbänksrealistiska utseende övergår i enerigisk, neonlysande musikvideoestetik när Elle sjunger några av 2010-talets största hittar som Robyns “Dancing On My Own” och Ellie Gouldings “Lights”. Refrängen till “Don’t Stop Believin’” drar igång i min inre jukebox.
Talangshower som “Teen Spirit” är lukrativ TV. “American Idol” och brittiska “X Factor” har haft 15 säsonger var, och svenska motsvarigheten “Idol” har hunnit med 14 säsonger. Det är någonting med mer eller mindre begåvade unga människors längtan att få drömmen att slå in som hållit folk bänkade framför tv-apparaterna säsong efter säsong. Ett par riktigt stora stjärnor har programmen producerat: pojkbandet One Direction, Oscarvinnaren Jennifer Hudson och vår egen Eurovisionvinnare Loreen är ett par exempel.
Men i slutändan är det få som slår igenom på riktigt även om de vinner tävlingen. Det har dessutom funnits många klagomål på kontrakten (både i USA, England och i Sverige.) Det finns ett cyniskt maskineri bakom drömfabriken, och det känns som om en tidigare version av “Teen Spirit” kanske gick in djupare på det.
Nu är det flera intressanta saker som filmen frustrerande nog snuddar vid för att sedan genast släppa. Jag får känslan av att debuterande regissören och manusförfattaren Max Minghella (skådespelare i bland annat “The Handmaid’s Tale” och “The Social Network”) försöker sälja något han är för cynisk för att tro på – resultatet blir en film som har många lovande beståndsdelar, men som aldrig riktigt blir en helhet värd att minnas.
Den stora behållningen är Elle “Dakotas lillasyster” Fanning. Elle har varit med i storfilmer sen hon var tre år gammal och har klarat resan från barnskådespelare bättre än de flesta. Hon är inte redo för Oscarsbete ännu – hennes skildring av Mary Shelley i filmen med samma namn var stapplande – men hon har en karisma som gör att hon funkar perfekt i filmer som denna. För bara några år sen spelade Fanning en annan hoppfull småstadsflicka på jakt efter berömmelse i Nicolas Winding Refns skräckfilm “The Neon Demon” – en betydligt mer märklig och brutal film.
“Teen Spirit” innehåller inte särskilt många överraskningar och tappar som sagt bollen när det gäller flera intressanta saker, men den första akten är ändå en underbar skildring av en blyg, ung tjejs uppväxt i en slitsam värld. Hennes komplicerade men ömsinta relationer till modern och till mentorn Vlad löper som en röd tråd genom filmen.
Om ”Teen Spirit” lagt lite mindre tid på blinkande ljus och lite mer tid på att utforska andra saker lika bra som relationerna hade det varit en utmärkt film. Nu är det istället ett rätt så trivsamt tidsfördriv du kommer glömma inom en vecka.