”Iron Fist” har redan innan sin premiär fått utstå en rad kritik – främst då för sin representation, eller brist på den snarare. Många är upprörda över att en vit skådespelare rollsatts i huvudrollen i denna serie som är så tungt influerad av asiatisk kultur. Nu är förvisso karaktären Danny Rand vit i serietidningsförlagan, så att behandla detta som ett typiskt fall av Hollywoodskt vittvättande á la ”Ghost in the Shell” är bara befängt. Visserligen finns det en poäng i att ”rätta” den vita frälsar-mentaliteten som återfinns i de gamla serietidningarna, men det är en diskussion för en annan text. För en eventuell representationsproblematik är den här seriens minsta problem.
Vi tar det från början. När Danny Rand är tolv år gammal är han med i en flygolycka som dödar båda hans föräldrar och strandsätter honom i den mystiska staden K’un-Lun. Femton år senare återvänder han till sin hemstad New York där pappans företag numera styrs av sina barndomsvänner Ward och Joy Meachum – barn till hans pappas partner Harold Meachum. Dannys återvändande ställer många frågor – var har han varit, vad händer med företaget, varför har han en näve som ibland lyser gult? Under Dannys tid i K’un-Lun har han nämligen tränats till att bli stadens beskyddare – Iron Fist.
Att ”Iron Fist” kommer kort i efterdyningarna av ”Doctor Strange” känns inte som en slump. Precis som Marvels Scorcerer Supreme ligger Iron Fists mytologi djupt rotad i magi och österländsk mentalitet. Synd är det då att ”Iron Fist” till skillnad från ”Doctor Strange” inte vågar (eller har tillräcklig budget) för att löpa linan ut. En frustrerande tanke säsongen igenom är att vi får alldeles för lite av Dannys mytiska förflutna. Vi har här en värld genomsyrad av ytterdimensionellt resande, magiska drakar och lysande knytnävar. Istället får vi massa tråkigt företagssnack och oengagerande familjebråk som tar upp alldeles för mycket av ”Iron Fists” tid.
Och där har vi seriens största problem – den är för tråkig. Dessutom sträcker den ut sina likgiltiga storylines alldeles för långt för sitt eget bästa. Precis som föregångaren ”Luke Cage” hade ”Iron Fist” tjänat på att kortas ner till en kortare säsong istället för att fortsätta Marvel-traditionen med tretton avsnitt. Allt är så utdraget och ältande – och lyckas inte förtjäna det i slutet. Säsongen börjar mycket lovande och jag hade hoppats på att kunna försvara den mot alla nej-sägare i slutet. Men tyvärr lyckas ”Iron Fist” inte få in en tillräckligt slagkraftig punch för att lämna något avtryck.
Ironiskt nog är ett av de största problemen Iron Fist själv. Själva järnnäven är förvisso snyggt realiserad och det märks att mycket krut lagts på att få till såväl design som effekter på den magiska näven. Danny Rand däremot känns ofta som en obstinat tonåring. Han gnäller och blir sur när han inte får som han vill – och jobbar ofta helt emot alla andra utan man aldrig egentligen känner någon sympati för honom. I övrigt är karaktärsgalleriet ett ganska svagt sådant. Meachum-familjen är utan tvekan seriens tråkigaste tillägg – kanske just eftersom de har så mycket att göra med det tråkiga affärssnacket.
Seriens största behållning är Jessica Henwick som Colleen Wing – en karaktär från serierna som faktiskt har bytt etnicitet för denna adaption. Såväl när det gäller fightscener och emotionella ark är det när hon är med i bilden som det faktiskt blir bra. En vågar bara drömma om en spinoff med henne och ”Luke Cages” Misty Knight som i serietidningarna utgör ”Daughters of the Dragon”. Att även Rosario Dawson som Claire Temple är ett lyckat inslag kommer inte som en överraskning, men en saknar mer koppling till den övriga Marvel/Netflix-världen – även om vi får mer kött på benen både med The Hand och Madame Gao som synts tidigare. Visserligen ska det här vara Iron Fists historia – men lite mer uppladdning inför ”The Defenders” hade inte varit ett oönskat inslag.
Alla sina tillkortakommanden till trots har ändå ”Iron Fist” sina stunder. Realiserandet av själva järnnäven är som sagt något man sällan tröttnar på att se och mycket av fightsekvenserna är ljuvliga att ta del av – till favoriterna hör prövningen i avsnitt sex (regisserad av RZA!) och mötet med Lewis Tan i avsnitt åtta. Den magiska mytologin är också ett välkommet inslag som kunde satt spinn på denna serie om det bara utforskats mer.
För det finns en bra serie någonstans här och jag hade hoppats att en i slutändan skulle kunna försvara den mot all kritik. Men när det kommer till kritan är ”Iron Fist” en alldeles för haltande serie som missar att ta ut svängarna. Nu är det bara att hålla tummarna för att han fungerar bättre ihop med resten av gänget i ”The Defenders”.