Ett värdigt farväl till James Bond

”No Time to Die” har fångat allt jag vill ha ut av en Bondfilm. Här levereras action i toppklass, en perfekt avvägd balans mellan spänning och humor, det är allvarligt när det krävs och med glimten i ögat där det ges utrymme. Den längsta Bondfilmen hittills får speltiden på 2 timmar 43 minuter att flyga förbi.

Framför allt är Craig, Daniel Craig i sitt esse – en karismatisk filmstjärna som kommit att bli favorit-Bond för en hel generation. Filmen fortsätter också på en välkommen tradition som präglat Craig-eran: man låter oss kika bakom fasaden och in under huden på agenten, som i de gamla filmerna ofta tenderade att bli en karikatyr. Det är när vi får se honom förälskad, driven av hämnd, ja till och med rädd – som Bond blir riktigt intressant. Regissören Cary Fukunaga förstår, liksom Sam Mendes innan honom, att den oövervinnerlige hjälten måste kännas mänsklig. Och hans mänskliga sidor får komma fram mer än nånsin i det här avslutande kapitlet.

Handlingen kretsar kring ett avancerat biologiskt vapen på vift. Ett gift som sprids nästan som ett virus. Närkontakt rekommenderas ej. En handskakning kan döda. I spåren av coronapandemin ligger filmskaparnas vilda idéer närmare verkligheten än de någonsin kunde anat. Vi i biosalongen kan andas ut i vetskapen att restriktionerna just har lättat, men det känns nästan lite olustigt att tänka på en ännu dödligare covid-variant. Speciellt om den hamnar i fel händer.

Skurken i en Bondfilm kan bli antingen riktigt minnesvärd – eller filmens svagaste del. Här lutar det tyvärr åt det senare. Medan onda organisationen SPECTRE fortfarande lurar i bakgrunden är det en Lyutsifer Safin som står för dramat och hotar med ond bråd död. Rami Malek spelar honom med ett meditativt lugn, som en andlig ledare med dålig hy och en kallblodig agenda, dold bakom intentionen att göra världen till en bättre plats. Safin är en skurk som frammanar kalla kårar, men han får inte tillräckligt med spelutrymme för att kännas riktigt obehaglig – inte heller blir hans plan särskilt tydlig eller logisk.

Lea Seydoux är tillbaka i rollen som Madeleine Swann, och Christoph Waltz dyker upp som Blofeld – så se om ”Spectre” innan biobesöket för att hänga med i hela storyn.

Ytterligare två vackra och tuffa damer gör entré. Ana de Armas (”Knives Out”) bjuder på en kort men stenhård insats som nykläckt kubansk agent. Lashana Lynch (”Captain Marvel”) spelar en ny 00-agent i MI6:s tjänst. Här finns inte längre tid för några våp som ska bli förförda av Bond och sedan dödade av skurken, och det kanske är Phoebe Waller-Bridges förtjänst. Den hyllade skaparen bakom serierna ”Fleabag” och ”Killing Eve” bjöds in för att bidra med nya idéer i manusrummet, som aldrig sett en kvinna eller en millennial förr. Jag tippar att många av filmens små skämt, som driver med 007-traditionen och våra förväntningar på dessa filmer, är hennes förtjänst.

Här bör också David Dencik nämnas i rollen som Valdo, en ängslig liten rysk forskare med väldigt lustig dialekt, som får fungera lite som en enerverande comic relief. Gränsen mellan Bondfilm och en Austin Powers-parodi är ibland bra tunn…

Men det är Daniel Craig som är den starka publikmagneten. Mannen som började sin resa som en oslipad diamant, en råbarkad rebell i ”Casino Royale” från 2006 och som sakta men säkert vuxit in i sin kostym och gjort den stilige superspionen till sin egen. Att få avsluta en filmserie medan man är på topp är få förunnat (fråga bara Pierce Brosnan). Craig och filmskaparna fick en unik möjlighet att designa filmen utifrån att det skulle bli agentens, och skådespelarens, sista uppdrag. Lösa trådar knyts ihop och hans historia får ett tillfredsställande slut. Det är ett vemodigt farväl som väntar alla fans, en explosiv final med många känslor. De lyckas sannerligen ”go out with a bang”.

Vissa saker förändras aldrig, och enligt gammal tradition lovar en textskylt i slutet att ”James Bond will return”. Hur och när, återstår att se. Förhoppningsvis dröjer det några år innan nästa skådespelare får axla manteln, och EON Productions hittar ett sätt att återuppliva sin franchise ännu en gång. För oss Bond-fans känns det just nu mer främmande än någonsin att tänka på nästa reboot. Istället tänder vi segercigarren, skålar i dry martini och tackar Daniel Craig för lång och trogen tjänst.

Läs också våra tidigare Bond-recensioner:

▸ ”Casino Royale” (2006)
▸ ”Quantum of Solace” (2008)
▸ ”Skyfall” (2012)
▸ ”Spectre” (2015)