Norsk Bridget Jones i klämkäck skidkomedi

Birken är en längdskidtävling på 54 kilometer som gick av stapeln för första gången 1932 (för män – kvinnor fick delta först 1976). Det speciella med tävlingen är att deltagarna måste bära en ryggsäck på minst 3,5 kilo under hela loppet, vilket ska motsvara prins Håkons vikt när han färdades samma sträcka med hjälp av två Birkebeinar i början av 1200-talet.

I komedin ”På fel spår” är det varannan vecka-mamman Emilie (Ada Eide) som blir indragen i loppet av sin hurtiga storebror Gjermund (Trond Fausa). Detta efter att hon har slutat på ännu ett jobb och toaletten i hennes lägenhet svämmat över, vilket tvingar henne och dottern att flytta in hos honom på obestämd tid. Storebror anser att Emilie behöver tydliga mål för att styra upp sitt liv – och vad är då bättre än att ställa upp i Birken?

Emilie beter sig och pratar som en tonåring, blir påkommen med att olagligt kissa utomhus efter en hård barrunda och tycks inte kunna behålla ett jobb mer än ett par månader. Hon är den typiska ensamstående mamman som vi både ska tycka synd om och vilja piska på lite.

Den för mig tidigare okända Ada Eide gör vad hon kan med den stereotypa rollen som klumpig och kaotisk kvinna och de trötta replikerna som ”Du är bra på att kyssas” – och är precis lagom charmig och trotsig för att man ska känna viss empati. En typisk norsk Bridget Jones, fast utan den vassa humorn eller den träffsäkra återspeglingen av den åldrande singelkvinnans verklighet. Tyvärr.

Hennes motpol, brodern Gjermund, är i stället den ordentliga medelålders mannen med dyr villa och Volvo, men med en fru som längtar efter barn de inte tycks kunna få. Syskonens respektive önskan om en kärnfamilj – och rädslan inför att aldrig få uppleva den – är berättelsens motor i sann ”och så levde de lyckliga i alla sina dagar”-anda. Föga oväntat. Men komedier ses heller inte för de överraskande komplexa narrativen, utan för humorn.

Lite charmigt är det att följa syskonens resa inför Birken, med de typiska skiftningarna mellan smågnabb och kärlek som är säregna för bror-syster-relationen. Men manuset saknar skärpa. Jag är helt för träningsmontage, nakna bastubadare, gulliga ordningsvakter och stjärnfamiljsmys på julafton – men då måste antingen humorn sitta eller sentimentaliteten vara så öronbedövande att den fullkomligen dränker en i kärleksfluff och patetiska tårar.

”På fel spår” är i stället lika hurtig som det norska uttrycket ”ut på tur, aldrig sur”. Och någonstans har jag tröttnat på att ”vara på rätt spår” alltid tycks vara synonymt med parrelation, barn och en stabil inkomst.

Filmen är ändå upplyftande, trots sin genuint dumsnälla underton, och den har åtminstone skippat den prydhet som genomsyrar Netflix julfilmer. Lite unikt är det också med längdskidorna och den gula snön – men som rolig matiné till eftermiddagsfikan borde den ändå fått mig att skratta mer.