“Tom Hardy! I en dubbelroll! Som gangstertvillingar!” Man ser framför sig hur lyrisk regissören Brian Helgeland är när han lägger vantarna på de ökända bröderna Krays historia. Han kan ju praktiskt taget bara luta sig tillbaka i registolen och låta Hardy tugga sönder sceneriet.
Tyvärr är ju Helgeland långt ifrån lika stabil regissör som han är manusförfattare (Oscarbelönad för “L.A. konfidentiellt”). Med undantag för den smått roande “En riddares historia” så lyser minnesvärda titlar som regissör med sin frånvaro. “Legend” är tyvärr inget undantag, vilket är riktigt synd.
För de utan koll på bröderna Krays så var de ett tvillingpar i 60-talets England där de styrde den organiserade brottsligheten med järnhand. Reggie var den smarta klubbägaren medan Ronald var den oförutsägbara, våldsamma galningen med psykiska problem. Han var dessutom homosexuell, något man försöker plocka komiska poänger på här.
Hardy, en av sin generations mest mångsidiga skådespelare, är egentligen som klippt och skuren för rollen. Han anammar såväl Reggies välkammade playboy som Ronalds stirriga knäppis. Men någonstans har det gått fel. Det är som Helgeland gett Hardy fria tyglar och i ren beundran missat det ojämna överspelet. För varje scen som Hardy prickar in perfekt så finns scener där spelet, speciellt som Ronald, gränsar till parodi.
Men även manuset haverar. Man har lyckats klämma in nästan varenda gangsterkliché som finns, inklusive Emily Brownings menlösa kuttersmycke till fru, Christopher Ecclestons envisa men klantiga polis och återkommande montage av upp-och-ned-gångar. Protagonisten Reggie åker in och ut ur fängelse, bråkar med sin bror, bråkar med sin fru. Trots att man rör sig framåt i tiden är känslan av en upphakad LP-skiva påtaglig.
Och det är riktigt synd. Det är en läcker, påkostad produktion med begåvade birollsinnehavare som får på tok för lite svängrum. För Hardy hade detta kunnat bli det ultimata genombrottet och beviset på att han kan leda en storfilm ensam, dessutom i en saftig dubbelroll. Men allt faller på tafatt regi och manus.
Till skillnad från andra gangsterfilmer så lyckas man inte skapa någon sympati eller intresse för de vidriga huvudpersonerna som ägnar sina liv åt brott och våld på andras bekostnad. Se hellre “The Krays” (1990) som skildrade brödernas relation med deras mor (här begränsad som söt bullmormor) – eller vad som helst av Scorsese.