”LOUD NOISES!” skrek Steve Carell i en väldigt rolig scen i ”Anchorman”. Det var när folk runtomkring honom bråkade med varandra, och han förstod inte riktigt varför, men ändå ville vara med på ett hörn.
Lite så är det att se ”Transformers: Age of Extinction”, det smäller och låter och dånar och dundrar mesta tiden. Inte alltid motiverat och inte sällan undrar man vad som just hände. Vem sprängde vem och varför? Ska inte robotarna med lysande röda ögon vara de onda? Och behöver de verkligen ha svärd och så mänskliga ansikten…? Äh. Välkommen till fjärde delen i ”Transformers”-serien, löst baserad på plastleksaker från 80-talet, nu mastodontfilmer i regi av Michael Bay. Vi kan väl den här proceduren nu: man vet vad man får, man får mycket av den varan, och det är hopplöst lätt att ryckas med.
I tre filmer har nu de godhjärtade utomjordiska robotarna (Autobots) och deras illasinnade ovänner (Decepticons) utkämpat episka slag, allt medan en tonårsnörd och hans alltför snygga flickvänner fått ducka undan både järnnävar och missiler. I denna uppföljare, förvånansvärt lik en reboot, är mycket sig likt men ändå inte. Några av de mer påfrestande robotarna har skrotats, samma gäller för Shia LaBeouf och hans knäppa föräldrar. I fokus står istället Cade (Mark Wahlberg), en fattig amatöruppfinnare som blir måltavla för arga män från regeringen när han snubblar över en rejält rostig Optimus Prime.
Några år har gått sedan Chicago var nära att jämnas med marken, och till följd av det har man utlyst nolltolerans mot plåtgubbarna från yttre rymden. Som den omtänksamma far han är drar Cade med både dotter och hennes racerförare till pojkvän in i faror och fighter, där mänskligheten än en gång kan bli det förlorande släktet. Ett vagt budskap om familjeband dränks snabbt i överdåd och explosioner. För när konflikt uppstår i en sån här film finns bara ett sätt ett vinna – med häftigare vapen än vad motståndaren har. Eller, med ”mod och kurage”, om Peter Cullen själv skulle uttrycka det med sin alltid gravallvarliga trailerröst. (Vissa saker ändras aldrig.)
Men hör och häpna, förändringarna är bara till fördel. Filmserien har fått nytt blod och jag tycker mig se en ny gnista även hos regissören själv. Michael Bay har dragit ner på det hysteriska tempot, fimpat sina mest adhd-drabbade skojfigurer och lyckats få till en bättre strukturerad story. Ta det inte fel, han har inte övergett sin ”more is more”-filosofi. Det här är sommarblockbuster av det maffigaste slaget. Stort, högljutt, påkostat, föga originellt men desto mer underhållande. Men nya friska tag räddar filmserien från att trampa för länge i samma spår. Här hittas slagsmål, helt utan robotar, som kunde varit hämtade ur en Bondfilm. Bara en sådan sak. Tonen är mer seriös, det börjar likna en fullt godkänd sci-fi-rökare och inte längre en vulgärt påkostad barnfilm. Men en gnutta skämskuddehumor finns kvar på sina ställen, se upp främst för John Goodman-roboten. Ni kommer se vem. Han röker cigarr.
Man kan förstås se en ”Transformers”-film på två sätt. Med kritiska ögon, och då är det inte svårt att se var det brister (skådespeleri, karaktärsutveckling, manusluckor, you name it). Eller sluta ängslas och lär dig älska den bombastiska stilen. För att vara filmer för tonårsgrabbar är det trots allt högt tempo och förvånansvärt högt produktionsvärde. Här kommer en mindfuck: den första ”Transformers”-trilogin har gemensamt sju Oscarsnomineringar. I de tekniska kategorierna, såklart. Men det är just därför vi älskar Michael Bay. (Eller hatar honom, om man nu är lagd åt det hållet.) För att han gör fetare action än någon annan. För att varje minut av filmen kostar en miljon dollar. Det innebär förstås att filmens speltid på nära tre timmar riskerar bli påfrestande både för röven och alla dina sinnen.
Något förolämpande är dock paraden av produktplaceringar som följer med på köpet. Är det verkligen nödvändigt för huvudpersoner att stanna upp i en actionfylld jakt för att ta en svalkande klunk lättöl? Producenterna har sålt sin själ på ett sätt som jag inte sett på film tidigare. Modemärken och elektronikloggor är lämpligt placerade på höghus och bussar för maximal exponering genom större delen av den tredje akten. Också känd som den obligatoriska massförstörelsen, utspelar den sig dessutom i kinesiska storstäder. Anledningen är enkel: Kina har stoppat in snuskigt mycket pengar i producenternas fickor, och därmed köpt sig en Transformers-attack i Hong Kong. Vilket visserligen funkar bra för handlingen, den här gången (även om de försöker sabba Chicago lite till), men om den här utvecklingen ska bli standard för Hollywoods storfilmer så känns det ärligt talat sådär.
När den oundvikliga femman snart börjar ta form, har en hel del intressanta nya vägar öppnats för den här filmserien. Nya karaktärer har presenterats, både mänskliga och robotar. Man skrapar på ytan till en djupare mytologi och frågor om var Transformers kommer ifrån och hur de skapades.
Den som inte är ett hardcore-fan och alltså inte går igång på sådana frågor, kan iallafall vara säker på en sak. Autobots och Decepticons har inte utfärdat sitt sista krig på bioduken. Klart som korvspad att det kommer mer mustiga CGI-orgier, fler damer i nöd, många nya explosioner… och… LOUD NOISES!