”The White Lotus” utspelar sig under en semestervecka på en lyxig resort i Hawaii där välbärgade turister passas upp av leende lokalanställda. Serien är filmad i pastellig nostalgi, men trots allt solglitter och vågsplash finns där en påtaglig känsla av annalkande katastrof.
Den känslan befästs redan i första avsnittet som börjar i bakvänd ordning, med en tystlåten Shane (en perfekt Jake Lacy) på flygplatsen hem efter smekmånaden, ensam och uppenbart störd av något, och lika uppenbart ovan vid att vara tystlåten och störd. Pusselbitarna läggs på plats när vi ser en likkista lassas på samma plan medan ett pratsamt par förhör honom om hotellvistelsen och “var det inte där som…”
Det sätter spelscenen för ett Agatha Christie-liknande “whodunnit”-drama. Ett raskt hopp tillbaka i tiden visar Shane anlända till hotellet med en rad anställda som vinkar och ler under strikt tillsyn av hotellets manager Armond (fantastiska Murray Bartlett vars resa under serien är den mest underhållande men också mest tragiska). Han instruerar dem om hur man vinkar och ler alldeles lagom, och känns lite som en mustaschprydd gay-version av Basil i “Fawlty Towers”.
Bland de anställda finns den tålmodiga och moderliga Belinda (Natasha Rothwell) som pysslar om gästerna på hotellets spa, där hon också hamnar i terapeutrollen inför de tacksamma men självcentrerade turisterna som inte ägnar en tanke åt hur lyxartade deras “problem” kan te sig för den hårt arbetande och underbetalda mamman (här finns en del “The Great Gatsby”-känningar, eller “Upstairs, Downstairs” för den delen).
Shane anländer inte själv, utan tillsammans med sin nyblivna fru Rachel (Alexandra Daddario) och en grupp amerikanska turister bestående av familjen med den framgångsrika VD:n Nicole (Connie Britton) i täten, hennes något uppgivne man Mark (Steve Zahn), sonen Quinn (Fred Hechinger) och deras bortskämda dotter Olivia (Sydney Sweeney) som har med sig kompisen Paula (Brittany O’Grady).
Paula, som är mörkhyad, identifierar sig med lokalbefolkningen men kommer själv från privilegier och collegeframtid i USA, och detta kommer styra in handlingen på ett oväntat sätt… Med i gruppen finns även den medelålders, manshungrande Tanya (underbara Jennifer Coolidge) som bär runt på sin mammas aska. Tanken är att sprida ut den i havet men hon har svårt att släppa taget och hålls kvar av osynliga (och olyckliga) band.
Trots det excentriska persongalleriet känns inte karaktärerna tunna och stereotypa utan hela skådespelarensemblen bjuder på fina prestationer. Under den lättsamma tonen och det idylliska filmfotot bjuder serien på bitande samhällssatir, och det är svårt att få den ur huvudet efter sista avsnittet.
Dynamiken mellan Shane och Armond bjuder på många skratt, medan relationen mellan Olivias familj och Paula säger mycket om privilegier – både medvetna och omedvetna. Allt är skickligt ihopbakat till ett oemotståndligt paket som man vill ha mer av (och lyckligtvis kommer det en säsong två fast med nya karaktärer)! Tills dess – se och njut!