Viaplay satsar i vår på att återuppväcka succén med Irene Huss genom att låta dottern gå i mammans fotspår. De fem nyproducerade filmerna följer Katarina Huss (Karin Franz Körlof) karriärsresa med start som aspirant på Göteborgs polisstation.
Jag vill minnas att Irene hade sin charm som svartbältad tonårsmamma, men Katarina är dessvärre ett perfekt genomsnitt av samtliga kvinnliga polisprotagonister du sett genom tiderna. Hon är rättfram och självsäker, guidad av en empatisk kompass som inte berörs nämnvärt av det psykiska och fysiska våld hon möter i tjänsten. En väggposter för den snälle farbror polisen. Karin Franz Körlof gör en helt okej skådespelarinsats, men karaktärsfördjupningen stannar tyvärr vid en lagom dos mommy issues. Efter 7,5 timme förblir Katarina därför en ytlig bekant. Och det är få ytliga bekanta jag skulle fika med så länge.
Inte bara karaktärsporträtten upplevs oengagerade, detsamma gäller dessvärre valet av tematik. Krimklichéerna avlöser varandra och narrativen tycks klonade från valfri föregångare. Om det fanns en bipacksedel för genren skulle listan över vanligt förekommande biverkningar lyda: prostitution, kvinnomisshandel, kidnappning och korruption. Samtliga dessutom gestaltade med exakt den dramaturgi du föreställer dig. Det enda som sticker ut är den övergripande bakgrundshistorien.
Vi får tidigt veta att två av Katarinas kollegor tjänstgjort under en våldsam demonstration. Under denna skadades en polisman alvarligt till följd av stenkastning. Katarina misstänker att det är något som inte stämmer med händelserna. Här skymtar ett intressant moraliskt dilemma, men dessvärre begravs det under romantiska flings på kontoret med Dylan-look-alikes och klockan-fyra-fika med prinsesstårta. Denna vanlighet balanserar ständigt på gränsen till det komiska. I den film där rave förekommer pratas det om knark i samma anda som Dr. Albans ”No Coke” och Katarina poängterar också att civilsnutarna ”inte såg särskilt rejviga ut”. Varpå jag inte kan låta bli att skratta.
Fotot är också bedrövande deprimerande. Polisernas matsal återbringar minnen från skolgången. Från kommunala byggnader med linoleumgolv där allt var målat i gula nyanser och stolarna var i illamatchande furu. Katarina säger vid ett tillfälle att hon tycker det är roligt att jobba, men jag har svårt att tro henne där hon sitter upplyst endast av dataskärmen i ett för övrigt mörkt kontorslandskap. Polisens blå-gula färger flimrar som en siren över varje bildruta, och för med sig en känsla av att vara inlåst i en innebandyhall utan fönster. En känsla som förstärks av kostymörens klädval där alla tycks passa i en stickad oversized tröja.
Men kanske sammanfattar den svävande menlösa bakgrundsmusiken upplevelsen ändå bäst. Den som först gör mig apatisk, sedan arg. Inte för att ”Huss”-filmerna är direkt dåliga, men för att de är gjorda utan entusiasm, engagemang, lekfullhet, nyfikenhet, äkthet. Om vi bara kunde sluta producera bara för att så kanske ekorrhjulet kunde sluta snurra.