Om det är något regissören Nacho Vigalando ogillar så är det
att göra det lätt för sig. Hans långfilmsdebut ”Timecrimes” tog sig an science
fiction och tidsresor på ett helt nytt sätt och ”Extraterrestrial” skildrade
utomjordiska invasioner som aldrig tidigare. Hans första engelskspråkiga film
är en mer jordnära men inte mindre extraordinär, Hitchcock-doftande high tech-thriller.
Banbrytande är den redan i sitt format då den uteslutit
vanliga filmkameror utan helt skildras ur huvudpersonens dator där diverse
internetfönster, webbkameror och övervakningsvideos skildrar händelseförloppet.
Det kan låta störande och inledningsvis är det aningen frustrerande men så
snart berättelsen vrider upp tempot så köper man konceptet.
Elijah Wood spelar en nörden Nick som vunnit en middag med
sin favoritskådespelerska, omtalade stjärnan Jill (Sasha Grey). Väntande på
sitt hotellrum får Nick ett samtal från en främling som först utger sig för att
jobba för Jill men snart snärjer in Nick i ett farligt spel som involverar
såväl misshandel, kidnappning, utpressning och mord.
Det lönar sig att inte se trailern till denna då den avslöjar
lite för mycket. Men även med denna information lagrad så är det en ordentlig
åktur med fler vändningar och twistar du kan räkna. Det är stundtals
nagelbitarspänning på hög nivå och även för den mest luttrade filmveteranen så
är det inte helt självklart att klura ut upplösningen.
Men liksom många filmer av denna typ (”Phone Booth”, ”Eagle
Eye”, ”ATM”, etc.) så offras mycket av trovärdigheten för spänningens skull. Den
är som bäst när den endast vagt andas den mystik som uppkommer till den okände
rösten på andra sidan. Men nästan lika ofta trasslar den in sig i en handfull
sidointriger och det blir nästan lika rörigt som med alla fönster som trängs på
datorskärmen.
Mitt i det rasande tempot blir det även en överfylld bägare
av diverse datortekniska detaljer som datoranvändare på amatörnivå lär ha svårt
att hänga med (undertecknad inkluderad). Det blir från och till distraherande
och, ja, lite för nördigt. Ambitionsnivån är hög men det blir en ojämn dragkamp
mellan mer traditionell Hitchcock-thriller och modern high tech-rulle, där
förstnämnda är klart överlägsen.
Wood (som med denna och den i formatet liknande ”Maniac” tagit
några rejäla hobbitkliv från Frodo) fungera utmärkt som den här typen av
fjant-i-fara och Grey (som även hon gått långt, fast från porr) är hyfsad som
livstrött kändis. Tyvärr hamnar även deras karaktärsutvecklingar långt i
skuggan till förmån för effektsökeri, trots en någorlunda genuin ansats att
runda av med en rar punchline.
Vigalondo får gärna utmana industrin med nya, inspirerade
sätt att skapa film på. Och om något är detta adrenalininjicerad underhållning
med ett tempo som heter duga. Men nästa gång önskar jag mer fokus substans och
mindre på format.